Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Profeten på Jasnaja Poljana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PROFETEN’ PÅ JASNAJA POLJAN A.
225
äkta ryskt i detta hänsynslösa utläggande av en viss idé, huru
befängd eller orealiserbar den än må vara. Och det värsta är
väl, att Tolstoj varken kunnat övertyga sig själv eller läsaren om
att Nechljudov handlat rätt och att han verkligen blir »omvänd»
och »uppstånden» genom att läsa några bibelkapitel i Sibirien.
Men även i denna roman förnekar sig icke den gamle mästarens
säkerhet i skildringen av vissa detaljer och karaktärer (särskilt
den prostituerade Maslova) samt hans negativa förmåga att
uppleta sårbara punkter i vårt moderna samfundsliv.
Huru högt konstnärligt värde somliga av Tolstojs berättande
skrifter än hava, märker man dock från första början hans
medfödda benägenhet att moralisera och docera, hans strävan att
göra skönlitteraturen till ett verktyg i det sedligas tjänst. Detta
visar sig icke minst i Tolstojs nyktra uppfattning av kärleken,
som för honom icke har något av de ryska byronisternas
poetiska tjuskraft (hans lilla barnberättelse »Fången i Kaukasus», där
den räddande ängeln uppträder i skepnad av en liten flicka, verkar
ju alldeles som en prosaisk parodi på Pusjkins hjälte), ej heller
något av Turgenevs ödesdigra lidelsefullhet. För Tolstoj är
kärleken blott ett oundvikligt ont, ett övergående moment i det
för det sedliga samhällets bestånd nödvändiga äktenskapet. Hans
novell »Familjelycka» (1859), en efterklang av 1840-talets
resonerande äktenskapsnovellistik, söker visa, hurusom den sinnliga
lidelsen är något flyktigt, och att det äktenskapliga samlivet måste
byggas på trygga, lugna känslor av tacksam tillgivenhet, god
vana och gemensam ansvarighet för barnens uppfostran. Den
konstnärliga höjdpunkten av detta sedliga krav betecknar »Anna
Karenina» med dess högtidliga motto: »Min är hämnden; jag
skall vedergälla det, säger Herren», den utmärkta skildringen av
en kvinnas styrka och svaghet, lycka och undergång i konflikten
mellan lidelse, äktenskap och samhälle. Romanens »tendens» är
just att framhålla, huru den erotiska lidelsen kan och under vissa
förhållanden måste förstöra harmonien inom det lagliga
äktenskapet, som enligt Tolstoj är den enda förnuftiga samhällsformen
för kärlek.
Rysk kulturhistoria. III. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
