Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Profeten på Jasnaja Poljana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
TRETTONDE KAPITLET.
ett stort misstag — skriver den tyske rysskännaren M. von Brandt
— att i Tolstoj se en ny lärare eller förkunnaren av en ny
religion; han är fastmer ett av de intressantaste exemplen på andlig
efterblivenhet, brytande med all utveckling och med förgångna
århundradens alla erövringar för att återvända till ’urtillståndet’.
Och icke ens härutinnan är han originell, utan blott en
efter-sägare av talrika föregångare i sitt eget fädernesland.»
Det där idylliska naturtillståndet existerar numera endast i
poeters fantasi, och det är skalden Tolstoj, icke tänkaren, som
svärmar för denna tillbakagång. Naturvetenskapen, arkeologien,
historien tala ett annat språk, lära oss att rikta blicken framåt
och att tro på ett paradis, som ligger framför oss. Vägen dit
heter kultur, och den är frukten av mångtusenårigt mänskligt
arbete, ett dyrbart marmorblock, vars kantigheter skola mer och
mer avslipas och glättas. Och lyckligtvis är detta marmorblock
så starkt, att det ej kan förstöras av människohand — varken
genom dynamiten eller genom en vanmäktig gubbes barnsliga
försök att splittra det.
Har — måste man till slut fråga sig — Tolstoj varit lycklig
i sitt liv? Jag tvivlar därpå. Hela hans liv har varit ett
sökande efter lycka, och ju mer man söker henne, dess mer
fjärmar hon sig. Han måste, om han vill vara fullt uppriktig mot
sig själv, erkänna, att han uppställt ideal och krav, som äro
oförenliga med den mänskliga naturen och det reella livet; han har
haft oräkneliga beundrare och lärjungar, men knappt en enda
vän, och då han trott sig älska mänskligheten, har han kanske
i grund och botten älskat endast sig själv, medelpunkten i hans
rika ämnesvärld.
I hans erinringar från barndomen förekomma följande vackra
ord: »Var äro dessa brinnande böner, var denna bästa gåva —
dessa rena tårar av öm rörelse? Tröstens ängel flög ned,
avtorkade dessa tårar med ett leende och fläktade ljuva drömmar
över barnets ofördärvade inbillning. Skulle livet hava
kvarlämnat så tunga spår i mitt hjärta, att dessa tårar och dessa stunder
av hänförelse för alltid försvunnit?» Måhända har Lev Nikolaje-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
