Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Den nya novellistiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
270
TRETTONDE KAPITLET.
sande, men den vart det halvstumma lidandets klagosång, som i
sin entonighet verkade så mycket mer gripande och rörande.
Sitt vackraste uttryck i vitterheten fick denna pessimism i
Rysslands ojämförligt störste novellist vid slutet av det nittonde
århundradet, den ovanligt sympatiske Anton Tjechov. Han föddes
d. 17 jan. 1860 i Taganrog, där fadern, en f. d. livegen, var
hökare. Han fick studera vid universitetet i Moskva,
promoverades 1884 till läkare, ehuru han aldrig kom att utöva praktik,
utan helt ägnade sig åt författarskap. Från Sachalin, dit han
gjort en studieresa 1890, hemförde han intressanta skildringar av
de deporterades dödsö, och själv hade han tidigt en känsla av
dödens närhet. Tuberkulosen — ett av det ryska folkets
plågoris — gjorde förfärande framsteg, och redan 1904 var han död.
Såsom rysk verklighetsskildrare undvek Tjechov de stora, episka
ämnena och får sålunda ej mätas efter samma måttstock som en
Dostojevskij. Men i skissen, genrebilden var han mästare, en
helgjuten konstnär, vars sinne för det ryska vardagslivets ofrivilliga
komik efter hand adlades till djup humor, icke utan en mystisk
anstrykning. Några av hans berättelser, t. ex. »Sjuksalen N:o
<5,» »Bönderna», »Svarte brodern» m. fl.,* äro utmärkta ryska
själsstudier, och i en sådan obetydlig skiss som t. ex. »Kval»
(en åkare, som mistat sin ende vuxne son, dör hos sin hästkrake
i förtvivlan över sin ensamhet) känner läsaren Tjechovs hjärta
klappa varmt för samhällets »förödmjukade och förorättade». 1
berättelsen »Mitt liv» heter det, att Rysslands historia visserligen
begynte 862, men att dess kulturella början ännu icke kan spåras,
och gång på gång utmynna hans tröstlösa bilder ur det ryska
småstadslivets råa, banala kälkborgerlighet i reflexionen: Så
kan man ej längre leva!
Men just därför att det närvarande är så dystert, måste man
hoppas på en ljusare framtid, och Tjechov trodde själv på denna
ljusning, även om han lägger dessa förhoppningar i munnen på
dårar och sjuklingar. Likasom hos Gorkij, är det i en av
* Finnas i svensk övers, jämte några andra berättelser (1896, 1897).
Dessutom Skisser av — h—, Helsingfors 1907.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
