Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV. Krist och Antikrist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIST OCH ANTIKRIST.
293
Solovjev älskade att uttrycka sig i allegoriens symboliska sagostil,
och han var en djupt kännande skald, som stundom klädde sina
reflexioner i versform. »Arme vän — sjunger han i en av sina
tankedigra dikter — kom till mig att vila ut, ty dina fötter äro
trötta, och det har redan kvällats. Jag spörjer ej, var du varit
eller vadan du är kommen. Jag trycker dig till mitt hjärta, och
där skall du finna frid. Tro ej, att död och tid härska på
jorden! Allt växlar, försvinner i töcken, men kärlekens sol är
oföränderlig. Det onda är vanmäktigt, ty vi äro eviga, med oss är
Gud.» I poemet »Ex oriente lux» återkommer han till sin
älsklingsidé om Rysslands religiösa världsmission, undrande, om det
vill vara Kristi orient eller Xerxes’, och i nedanstående strofer
har han sinnebildat sitt eget livs sanningssökande:
»I morgontöcknet famlande jag skred
mot gåtfullt skymda, underbara stränder.
Med sista stjärnan morgonrodnan stred
än flögo drömmens dunkla syner ned.
Till okänd Oud jag bad med lyfta händer.
I kylig middagsstund jag ensam går
som förr dit bort mot obekanta länder.
N’u dimman skingrats, och jag klart förstår,
hur lång min vandring är, hur brant och svår,
till målet, dit jag önskesuckar sänder.
Till sena natten skall jag orädd gå
allt närmare till eftertrådda stränder.
På toppen utav berget skall jag stå
en gång i stjärneprakt och skåda få,
hur löftets tempel sig i ljusglans tänder.»
I en poetisk vision med anledning av det japansk-kinesiska
kriget (1894) siade han den stundande sammanstötningen med
Japan, och han uppträdde kraftigt mot den panasiatism, som hade
starka förespråkare i pressen, särskilt Sergjej Jusjakov och furst
Esper Uchtomskij. Mot den växande tolstojanismen, som i hög
grad förbittrade hans liv, förde han en ständig fejd, ty han kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
