Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV. Krist och Antikrist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIST OCH ANTIKRIST.
297
Även i romanen om »Tsar Peter och Alexej» förråder
Merezj-kovskij en ofantlig beläsenhet, som snarare varit till men för den
originellt skapande fantasien, ty läsaren är stundom i tvivelsmål,
var det historiska referatet slutar och den skaldiska inbillningen
tar vid. Och tsar Peters tidevarv är i detta avseende en
guldgruva för diktare av de oftast oäkta kulturbilder, som kallas
historiska romaner och som i regeln utgöra teaterkostymer på
längesedan förmultnade lik, om vilkas själsliv vi i själva verket veta
så föga. Kontrasten mellan den brutale, kraftige fadern och den
veke, svage sonen är mycket verkningsfull, och den stackars
tronföljarens brutna gestalt framträder här med både historisk och
psykologisk trohet. Men icke kan Merezjkovskij ett enda
ögonblick komma oss att tro, att denna principiella familjetragedi
skulle hava något att göra med »Krist» och »Antikrist».
Visserligen var tsar Peter Antikrist i de enfaldiga raskolnikernas ögon,
och hans regering betecknade ju en väldig omvälvning, men
denna brytning var av mer politisk och praktisk natur och
berörde föga det religiösa och andliga livet över huvud. Peter den
store var ingen »övermänniska», om ock hans krafter voro en
jättes. Han var en typisk ryss, med ryssens benägenhet för
omåttlig överdrift i gott och ont: imitationstalang, barnets
nyfikenhet och vildens vetgirighet, sinnlig levnadslust och obändig
dådkraft; men för antiken och för kristendomen stod han
främmande. Och lika litet hade tsarevitj Alexej något av mystisk
profet i sig, om han ock betraktades såsom en vän av de
äkt-moskovitiska traditionerna. Faderns hat till sin egen son
förestavades först och främst av den egna självbevarelseinstinkten och
av omtanken för sin nya statsbildnings yttre bestånd.
Vid sidan av denna huvudhandling förekomma ypperliga
tidsinteriörer, särskilt av det mystiska sektväsendets skuggsidor.
Gentemot dessa stympare och självbrännare ställes i epilogen, »Kristi
tillkommelse», idealbilden av den unge Tichon, som i den evigt
sköna, fridfulla naturen får en gudomlig uppenbarelse och
trosvisshet om att Krist en gång skall besegra Antikrist.
Och därhän strävar Merezjkovskij i hela sitt författarskap. Eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
