Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII. Katarina och den ryska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bliken knäckte nötter och slogs under uppförandet av hans sorgespel,
och vände sig med sina klagomål till kejsarinnan, som emellertid icke
gav honom annan tröst, än att hon »föredrog lidelserna i hans drama
framför lidandet i hans brev»; till slut söp han 1777 ihjäl sig av harm
över publikens förmenta otacksamhet.
Sumarokovs närmaste efterföljare var hans egen måg, Jakov
Bori-sovitj Knjazjnin, död 1791, en visserligen fint bildad man, som ändå
hade det felet att efterlikna sin svärfar som tragöd, men överträffade
honom i svulstig svada i sina plagiat av de franska tragediförfattarnas
hjältar och hjältinnor. Så litet värde hans dramer än hade, råkade
emellertid ett nationellt drama vid namn »Vadim» bli föremål
för Katarina II :s reaktionära skuggrädsla under hennes senare år.
Ehuru stycket gick ut på att uppvisa, huruledes den republikanska
statsförfattningen i Novgorod måste ge vika för det förnuftiga
enväldet, vädrade kejsarinnan likväl däri ett samhällsfärligt förhärligande
av den polska friheten och en ringaktning av det ryska rikets
grundare, framställd såsom usurpator. Stycket förbjöds, och då furstinnan
Dasjkov 1793 utgav det på eget bevåg från ryska akademiens tryckeri
åsamkade hon sig kejsarinnans onåd, och alla exemplaren av den
menlösa tragedien konfiskerades och förstördes. Ozerov, död 1816, sökte
i »Fingal» dramatisera Ossians töckniga sagovärld och inbillade sig
efterlikna Sofokles, utan ens en aning om de grekiska originalen. Då
han uppförde sitt patriotiska skådespel »Dmitrij Donskij», var
publiken entusiastisk, enär den däri såg en anspelning på Rysslands
»befrielse» från Napoleon.
Bland de odediktare, som tillhörde Katarina II :s hovpoeter, märkes
klockaresonen Jeremil Kostrov, som förevigade i vers alla märkligare
tilldragelser under hennes regering, översatte Ossians sånger och
Iliaden, men på alexandriner, varnad av Tredjakovskijs olyckliga
experiment med hexametern i hans »Telemakiad», och slutligen söp
ihjäl sig, som så många andra, enkannerligen ryska poeter. Såsom
odediktare vann prästsonen Vasilij Petrovitj Petrov, död 1799, ändå
större rykte. Såsom belöning för ett långrandigt ode, vari han
förhärligade en karusell vid kejsarinnans kröning i Moskva, erhöll han en
guldbörs med 200 dukater och rättighet att bära värja. Mer än hans
odén betydde emellertid för litteraturen hans översättning av Eneiden
men även han aktade sig för originalets versslag. Kriget mellan
Sverige och Ryssland var ett kärkommet ämne för dessa odediktare,
vilka Katarina till behag tävlade om att nedsätta den av henne
hatade Gustaf III.
423
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
