Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lilla Eva och paddan — av Alfaro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig på att kyssa en padda — det trodde hon
åtminstone skulle vara henne omöjligt.
Men medan hon satt här och såg in i paddans
stora, svarta ögon, som hade en så sorgsen och
liksom bedjande blick, då började hon tänka på,
att det kanske inom detta fula kräk också fanns
något, som led av att vara gömt i en så
frånstötande och föraktad skepnad. Hon tyckte, det
var så synd om den stackars paddan, som alla
tyckte så illa om, och så började lilla Eva tala
helt sakta till paddan — mycket, mycket sakta,
så att icke de andra skulle höra:
»Stackars padda, så ful och grå,
är det ej tungt att krypa så?
Ar det ej tråkigt så ful att vara,
våga sig fram i dunklet bara?»
Och tänk, då hände någonting märkvärdigt,
för då började också paddan tala och svara henne;
det var bara som ett sakta, sakta sus, som man
knappast visste varifrån det kom, men Eva hörde
ändå tydligt orden:
»Jag är klumpig, ja, jag är ful,
i dikets gyttja jag har mitt skjul.
Ja, jag vet, att man brukar mig sky,
ropa ’så otäck’ och ’usch’ och ’fy’!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
