Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lillis julafton — efter norskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skalle få gå ut och åka kalk-backe. Det var
själva julaftonen.
»Jag är bara rädd, att det blir oväder», sade
modern och såg ut på den mörka skyn. Men
hon ville gärna vara barnen kvitt en liten stund,
medan hon klädde julgranen.
»A, det måtte väl aldrig bli fult väder själva
julaftonen», sade Lilli. »Nej, det kunde det väl
aldrig», fortsatte Alf, som alltid sade efter, vad
Lilli sade. — Så tog då Lilli på sig sin blå
huva med siden-fodret, och modern klädde på
Alf. Han fick snö-sockor och ylle-fodrade kängor,
skärp utanpå rocken och små vantar på händerna
och så till sist en varm mössa. Sedan måste
han gå runt omkring till alla och säga farväl,
som om han stode färdig att resa till Amerika
på ett helt år. Men Alf tog alltsammans lugnt.
Äntligen voro de färdiga och hade kommit till
dörren. Då erinrade sig Lilli, att Gertrud borde
vara med.
Gertrud var Lillis bästa, käraste och
förtroligaste vän. Förra veckan hade det varit
Hanna Witt, men Hanna hade givit en karamell
åt Anna Holm, och det blev Lilli så stött över,
att hon icke på tre dagar nickade åt Hanna.
Veckan förut var det Marta Berg, men Marta
hade sagt, att hon trodde, att Lilli var stursk
över det blå sidenfodret i huvan, och efter det
voro Marta och Lilli icke mera vänner. Nästa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
