Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om den sommar, som aldrig kom — av Z. Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ande-dråkt. Hans klara, bruna ögon sågo ännu
en gång mot ängeln, som han ensam såg;
därefter sjönko de tillsamman, och den lille Rafael
andades icke mera. Men på hans små bleka
läppar dröjde ännu det fridsamma, lyckliga leendet,
som man ofta ser hos små barn, när de märka,
att en ängel står bredvid deras bädd^
»Se», sade gossens föräldrar till de små
systrarna, »nu är Rafael lycklig; han är hos Gud.
Likasom hämplingen flög till sin frihet ur buren,
så flög också Rafaels oskyldiga ande till evig
frihet; vi hörde icke hans glädje, såsom vi hörde
fågelns kvitter, men vi märka det väl på hans
blida leende, att han prisar Gud, som så tidigt
har unnat honom salighetens krona.»
Då sade en av systrarna: »Men den
sommaren kom aldrig, när Rafael skulle bli frisk.»
»Ja», sade den andra systern, »Rafaels
sommar kom aldrig.»
Men föräldrarna avtorkade sina tårar och
sade: »Visst har den kommit. Om vi kunde se
långt bort i den blå himmeln, så skulle vi nu få
se Rafael leka med de små änglarna i Guds eviga
paradis. Där är den rätta sommaren, och efter
den sommaren kommer aldrig en höst och aldrig
en vinter mera.»
Då förde de den lille Rafael bort till
kyrkogården och lade honom i en liten grav, och prästen
läste sköna böner över honom och lovade honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
