Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagan om den stora jätten Bam-Bam och feen Viribunda — av Alfaro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prins Florestan fortfor att blåsa, han blåste
den ena visan efter den andra; han tänkte på
sin vän Toto och på den stora heden, över
vilken solen långsamt och drömmande gick ned,
den stora gröna heden, vilken han blott sett
genom de gyllene gallren. Och han kände, att
han spelade så, som han aldrig spelat förr.
Och jätten satt tyst och grälade icke mer.
Efter detta hände det mången gång, när
jätten blev elak och svår, att Florestan tog fram
sin pipa och spelade för honom. Och på det
sättet undgick han hugg och slag, men sorgliga
dagar hade han likväl i berget, och han längtade
bittert efter sin fader och sitt hem och sin vän
Toto.
3.
Hos konungen av Pamfylien rådde
emellertid stor sorg och bedrövelse. Det var flera
av slottets tjänare, som åsett prinsens
bortförande av gamen, men det hade gått så snabbt,
att de ej hunnit förhindra det. Den tjocke
Puttraparto hade slungat ett spjut mot fågeln,
men spjutet hade makt-löst studsat tillbaka mot
trollfågelns hårda fjädrar.
Konung Basilius sände åt alla håll ut folk
för att uppsöka och återföra den unge prinsen.
Men ingenstädes fann man ett spår av honom,
och så småningom började de flesta tro, att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
