Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Psalm för barn — av J. L. Runeberg - Solen och nordanvinden — efter norskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag är en planta uti Din gård,
för evigheten uppdragen;
jag var knappt till, när i fadersvård
av Dig jag redan var tagen.
Så håll utöver mig än Din hand,
o Fader förutan like,
och låt mig växa för livets land,
som är Ditt himmelska rike!
Solen och nordan-vinden.
»Vem måntro är den starkaste av oss?»
sade solen till nordanvinden. »Det måtte väl jag
vara», brummade nordanvinden, och så spände
han ut sina tjocka kinder och blåste fram en
sky för solens ansikte, och i detsamma ryckte
han upp två stora träd med rötterna. »Ja, låt
oss försöka på», sade solen, i det hon tittade
fram bakom skyn. »Ser du den mannen där
nere? Han har en käpp i handen och en kappa
på sig. Den av oss, som kan få honom att ta
av sig kappan, måtte väl vara starkast?» — Ja,
det tyckte nordanvinden också.
Nu började nordan vinden blåsa av alla
krafter. Han susade och brusade, träden böjde sig
nästan alldeles ned till marken för den stränge
herrn; dammet yrde i stora moln bortåt vägen,
och vågorna sköto upp vita ryggar på sjön.
»Hu, vad det blir kallt», sade mannen och gvepte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
