Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Allmänna förutsättningar för Svenska arbetsgivareföreningen - Från den svenska arbetarrörelsens första tider - Märkligare äldre konflikter: Sundsvallsstrejken 1879, strejkerna i Norberg 1891—92, den norrländska sågverksstriden 1899
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
medlande löneförslag; till ordförande utsago gruvägarne dåv. kommerserådet
Th. Nordström, bland arbetarnes representanter märktes Hjalmar Branting.
Nämnden lyckades d. 25 maj finna en utformning, som bägge sidorna godkände,
och därmed var strejken hävd — men detta var endast första fasen. Den
andra begynte redan i juni med den s. k. silvergruvestriden, då ledningen vid
Kallmora silvergruva avskedade ett antal arbetare, vilket av kamraterna med
rätt eller orätt fattades som ett slag mot deras tillfälligt skapade organisation
och därför möttes av strejk vid denna gruva. Denna strid tillskärptes genom
våldsamma uppträden mot anskaffade arbetsvilliga. Då till sist gruvledningen
meddelade, att allt gruvarbete inom Norberg skulle nedläggas d. 1 september,
därest icke silvergruvestriden avblåstes, nödgades arbetarne d. 19 aug. återgå.
Denna framgång sökte gruvledningen utnyttja för att förebygga framtida
stridigheter men framkallade så den långa stridens sista och bittraste fas:
samtidigt som ledningen ville avhjälpa berättigade klagomål över de upplåtna
arbetarbostäderna, krävdes undertecknandet av nya hyreskontrakt, vilka gjorde
strejkdeltagande till omedelbar avhysningsorsak. Många vägrade underteckna
dessa kontrakt, och 6—700 arbetare nedlade d. 18 november arbetet vid
gruvorna. Över vintern drogo sig de strejkande fram genom en rent
kommunistiskt ordnad ekonomi, men mot vårsidan tröto medlen, nöden sprängde
sammanhållningen, många återgingo till arbetet, och med maj månad 1892
var striden praktiskt taget slut. — Vida mera än Sundsvallsstrejken visade
Norbergskonflikterna de för de moderna arbetsstriderna karakteristiska dragen.
Men man befann sig ännu i rörelsens begynnelseår utan stödet av tillräcklig
erfarenhet. Därför kan ingendera parten frikännas från handlingar, som
onödigt tillspetsade situationen. Allmänheten följde striden, särskilt i dess första
fas, med spänt intresse, och man var gärna optimistisk nog att i den
kompromissuppgörelse, som då avslutades, se ett varaktigt lovande tecken för
framtiden. De följande händelserna visade emellertid, att detta var förhastat med
hänsyn till de närmast engagerade, och i fråga om hela det stora sociala
stridsfältet skulle det ännu dröja länge, innan man var tillnärmelsevis mogen för det
behandlingssätt av konflikter, som här skymtade.
1890-talet var över huvud ingen gunstig tid för relativt fredliga och
smärtfria uppgörelser i arbetskonflikter. Varken arbetsgivare eller arbetare hade
ännu haft verkliga tillfällen att grundligt pröva stridernas vanskligheter. Inom
arbetarlägret var man i allmänhet besjälad av en utpräglad offensiv anda,
vilken hämtade avsevärt stöd genom den begynnande fackföreningsrörelsens
första lovande organisatoriska framgångar. För den enskilde arbetsgivaren, som
ställdes i valet mellan lönestegring eller strejk, fanns det ofta knappast annat
att välja än eftergift, ty dels mäktade han ensam näppeligen rida ut en storm,
il
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
