Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Verksamhetsskedet 1902—maj 1907 - Den praktiska verksamheten - Arbetsstrider och lockouthot 1906—07
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
året förut började spöka. Huru som helst höll det på att forma sig en viss
opposition inom föreningen, och denna kom till synes vid det närmaste
fullmäktigemötet.
Enligt styrelsens önskan samlades fullmäktige d. 12 november. Till deras
ledning hade styrelsen framlagt en översikt över de aktuella konflikterna samt
preciserat de särskilda spörsmål, vilka just då framför andra krävde beaktande.
I denna redogörelse påpekades, att striderna i allmänhet gällde arbetsgivarnes rätt
att leda: »Arbetarnes anspråk under dessa konflikter äro icke fristående försök
att tillvälla sig ett oberättigat inflytande, tvärtom ser man att fackföreningarna
konsekvent arbeta på att få bestämmanderätt i fråga om arbetares avskedande
och söka hindra arbetsgivaren att använda arbetare, som ej tillhöra de
socialistiska fackföreningarna. Det är uppenbart ett livsintresse för arbetsgivaren
att hävda sin rätt i dessa avseenden och en plikt för Svenska
Arbetsgivareföreningen att vidhålla de principer föreningen uppställt i § 23 av stadgarne.
Såväl de av konflikterna berörda arbetsgivarne som föreningens styrelse hava
också bestämt motsatt sig varje eftergift av dessa föreningens principer. Då
striderna fortfarit så länge och arbetarne icke velat giva efter måste man fråga
sig, om det är möjligt att utan vidare låta de olidliga förhållandena fortfara eller
om föreningen bör för att bistå de angripna arbetsgivarne vidtaga kraftigare
åtgärder för att genomdriva en uppgörelse i överensstämmelse med sina
fordringar.» Vad styrelsen närmast fann påkallat var att genom ett ultimatum till
arbetarorganisationerna påkräva omedelbar uppgörelse. Emellertid måste man
inom S. A. F. vara beredd att taga konsekvenserna av en sådan åtgärd, därest
denna mot förmodan skulle förfela sin verkan. Men var man villig till en
sådan stor lockout, som då bleve nödig, och skulle denna bli tillräckligt effektiv?
Dessa tvivelsmål framförde styrelsen till fullmäktiges övervägande, samtidigt
som den begärde deras yttrande: »huruvida styrelsen bör till fackförbunden
framställa ultimatum och, därest föreningens fordran icke därigenom kan
genomdrivas, må påkalla Herrar fullmäktiges åtgärder».
Jämte detta, som var själva kärnspörsmålet, påpekade styrelsen det intensiva
motstånd, som arbetarne på skilda håll gjorde mot att godtaga § 23 i de
föreslagna avtalen, samt begärde fullmäktiges uttalande, om och i vilken mån
inskränkning kan ske i den enskilde arbetsgivarens rätt att antaga och avskeda
arbetare.
Vidare erinrade styrelsen, hade det emellanåt visat sig, att arbetsgivare, som
med sitt folk slutit kollektivavtal, ansågo sig härigenom vara förhindrade att
deltaga i en av S. A. F. påbjuden lockout. En sådan åsikt strede h. o. h. mot
styrelsens uppfattning, desto mera som arbetarne »anse sig ingalunda
förhindrade genom något avtal från att deltaga i en sympatistrejk eller storstrejk»
samt jämväl uttalat, »att de ej heller anse en lockout från arbetsgivarnes sida
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
