Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Storstrejkåret 1909 - Lockoutförklaringen den 14 juli - Storstrejkbeslutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
började striden, har Landssekretariatet svarat med påbud om storstrejk. Genom
detta sitt beslut har Landsorganisationen fört striden öfver på ett helt annat plan
än där de förut pågick. Numera är det icke längre Landsorganisationen, som
kämpar emot Svenska Arbetsgifvareföreningen, det är Landsorganisationen och dess
allierade, som föra strid mot samhället i dess helhet.
I denna strid uppmana vi våra delägare till lugn, besinning och uthållighet, vissa
därom, att i känslan af att det här gäller icke blott arbetsgifvarnes utan hela
samhällets rätt till nödvärn gent emot arbetareorganisationernas öfvergrepp, våra
delägare skola endräktigt utkämpa striden.
Vi uppmana tillika våra delägare att såvidt möjligt bereda stöd åt de arbetare,
som trots storstrejksproklamationen vilja fortsätta arbetet.
I alla ärenden rörande storstrejken böra de af våra delägare, som tillhöra
yrkes-eller ortsförbund, vända sig till förbundsstyrelserna, delägarne inom allmänna gruppen
direkt till Svenska Arbetsgivareföreningens styrelse. Förbundsstyrelserna äga att i
förekommande fall inhämta nödiga upplysningar och instruktioner hos Svenska
Arbetsgivareföreningens styrelse.
Under storstrejken äro våra delägare berättigade till strejkersättning enligt § 24
i föreningens stadgar.
Här liksom vid varje öppen strid — med vapen eller med rättsmedel eller med
andra kraftresurser, dem livet tillhandahåller — blir naturligtvis den avgörande
frågan, om de mål man vill uppnå äro värda de offer och lidanden, som kampen
ovillkorligen vållar alla i densamma inblandade. Sommaren 1909 handlade det
icke i främsta rummet om avgörandet till arbetsgivarnes eller arbetarnes
förmån i de särskilda konflikter, som då gått till öppen brytning, utan vad det
gällde var frågan, huru lugnare, mera säkert reglerade och därför i någon mån
beräkneliga förhållanden skulle kunna skapas på arbetsmarknaden. En evig fred
var därvidlag icke att uppnå — lika litet som eljest här på jorden — men
strävandena att ur dagens regellösa virrvarr komma till fastare villkor voro
djupare sett ej mindre enliga med arbetarnes verkliga intresse än med
arbetsgivarnes. Också var det icke i någon genom de många småstridernas nålstygnstaktik
retad och obalanserad sinnesstämning — såsom det från motståndarsidan då
vanligen utlades — som Svenska Arbetsgifvareföreningen nu valde den stora
stridens väg utan med klart medvetande om det åsyftade målet och under kall
beräkning av både risker och möjlig vinst. Allra minst var man blind för
möjligheten, att masslockoutens tunga hot kunde komma att framkalla desperata
åtgärder från arbetarnes sida.
Storstrejkbeslutet.
Om det rådde viss meningsskiljaktighet bland arbetsgivarne, gällde detta ännu
mera om arbetarne, men naturligtvis fick sådan söndring icke på ringaste sätt
framträda utåt, så som sakerna nu tillspetsade sig. Det hände efter det
lyckliga avslutandet av en bland de stora förlikningsförhandlingarna under de före-
10—
272110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
