Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Mellan storstrejken och världskriget - S. A. F:s politik under och efter storstrejken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen borde taga i övervägande innehållet av en blivande fred. Då kom frågan
om en fast förhandlingsordning självfallet under debatt.
Hos S. A. F:s styrelse anmälde föreningens VD d. 25 augusti 1909 ett av
honom utarbetat förslag till förhandlingsordning vid tvister mellan arbetsgivare
och arbetare under kollektivt avtals giltighetstid. Efter bordläggning då, blev
förslaget upptaget till behandling vid följande sammanträde, d. 3—4
september. En minoritet inom styrelsen yrkade, att förslaget borde avse ej blott tvister
om bestående avtal utan också förhandlingar för uppgörande av nytt avtal,
men detta avböjdes, varefter förslaget blev av styrelsen godkänt. I omedelbar
anslutning till denna fråga övergick styrelsen att diskutera vissa allmänna
bestämmelser, vilkas genomförande borde vid de kommande
uppgörelseförhandlingarna eftersträvas. Även här hade VD utarbetat ett förslag, vilket med några
smärre ändringar av styrelsen godkändes.
Situationen, då dessa båda förslag av styrelsen behandlades, var ju, att
storstrejken faktiskt var tillbakaslagen och återvändandet till arbetet i full gång,
jämväl hos medlemmarna av S. A. F. Måhända ansåg man sig då inom denna
ha rätt att räkna med en snabbare och fullständigare avslutning av kampen, än
som sedan skulle ernås. Alltnog torde dessa förslag kunna betraktas såsom i hög
grad upplysande om Arbetsgifvareföreningens verkliga önskningar och
förhoppningar, därför äro de också förtjänta av beaktande.1 Tydligt är, att den
segrande parten intet ögonblick hängav sig åt några korttänkta planer att
frambringa vad man i senare tid vant sig att kalla en underkastelsefred. De ledande
inom S. A. F. hade alltför klar blick för det industriella arbetets egenart och
villkor, speciellt under svenska förhållanden, för att åsyfta annat än framtiden
tryggande och därför för bägge sidor drägliga uppgörelser.
Det förekom under de närmaste åren utom de redan nämnda många
uttalanden och åtgärder, vilka bestyrka detta.
Det nya förslag till avtalslagstiftning, som regeringen lät framlägga för 1911
års riksdag, föll väsentligen därför, att kritiken från S. A. F:s håll vann
understöd inom vederbörande utskott och i Första kammaren, men avböjdes i Andra
kammaren. Efter detta påpekade i S. A. F:s styrelse d. 13 maj dess ordförande
och VD, att en framkomlig väg mot lugnare förhållanden vore, om
arbets-givarnes och arbetarnes organisationer kunde enas om upprättandet av en
domstol för avdömande av rättstvister; han tänkte sig för detta ändamål
överläggningar med L. O. Inom styrelsen vann tanken mycken sympati, men man
blundade icke för dess vanskligheter, särskilt motsåg man allehanda betänkligheter
såväl inom S. A. F:s egen krets som från arbetarsidan. Den på hösten 1911
inträffade ministärförändringen försköt situationen så till vida, som det efter
denna kunde motses ett regeringsinitiativ i ärendet till kommande riksdag. På
1 De meddelas nedan i Anmärkning 4.
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
