Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Världskrigets återverkningar - Det sista krigsårets företeelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
år sedan 1909, och strejkersättningarna, som uppgått till nära 900,000 kr., hade
överträffats endast av storstrejkårets. Särskilt stormigt hade det varit inom
verkstäderna och kvarnarna, vid de skånska gruvfälten samt inom träindustrien.
Vid årets slut utlöpte eller uppsades en rad av viktiga kollektivavtal, så att i allt
avtal för omkring 100,000 arbetare voro uppsagda, och det syntes omöjligt att
komma till nya. Det är mot bakgrunden av dessa förhållanden jämsides med
krigstidens förut berörda, som händelserna under urtima riksdagen på hösten
1918 måste ses, varvid ock äro att ihågkomma omstörtningsbudskapen utifrån
och knappast beslöjat revolutionärt hot härhemma. Dessa händelser inneburo
som bekant en omedelbar omstöpning i extremt demokratisk riktning av vår
författning, varjämte lagstadgande av 8 timmars arbetsdagen sattes i snar
utsikt. Man stod inför en brytning inom det politiska samhället. Vilka skulle
följderna bli för det ekonomiska livet?
Givetvis hade den allmänna demokratiska vågens tryck gjort sig känt långt
före höstmånaderna 1918, därför hade också de ledande inom S. A. F. funnit
sig nödsakade att under hela året söka så mycket som möjligt bringa in i lugnare
kanaler den stormflod, som ej i längden kunde hejdas. Styrelsen nödgades
sålunda på avsevärda punkter modifiera sina förut tillämpade grundsatser för
kollektivavtal. Främst gäller detta om arbetstiden, där man förut fasthållit
som regel, att arbete, som ej indelats i skift, borde pågå minst 57 timmar i
veckan. Men sedan statens stora anläggningar för telegraf, järnväg och
vattenfallsbyggnader under åren 1917—18 successivt nedsatt veckoarbetstiden till 54
och 52 timmar samt jämväl Stockholm m. fi. kommuner inslagit på samma
linje, var ställningen ohållbar för de enskilda arbetsgivarne. C. A. F.
medgav vid sin uppgörelse sommaren 1918 en veckoarbetstid av 51 timmar, och
följden blev, att även S. A. F:s styrelse måste i vissa fall, särskilt inom
väg-och vattenbyggnadsbranschen, gå med på motsvarande sänkning av
arbetstiden.
Av alldeles särskilt intresse är styrelsens uttalande i berättelsen för år 1918
rörande de lönestegringar, som blivit oundgängliga genom den allmänna
dyrtiden. »Det är uppenbart», uttalas där, »att det är förenat med mycket stora
svårigheter för en arbetsgivareförening att föra en konsekvent och praktisk
lönepolitik under så abnorma och så snabbt växande levnadskostnader, som dem,
vilka rått under 1918.» Härpå lämnas följande översikt av styrelsens allmänna
lönepolitik alltsedan prisstegringens början:
»I början då ökningen av levnadskostnaderna var relativt ringa, intog
styrelsen den ståndpunkten, att dyrtidstillägg borde utdelas endast efter
behovsprincipen och i form av en frivillig gåva från arbetsgivarens sida. Denna
ståndpunkt kunde sedermera icke vidmakthållas. Då levnadskostnaderna stegrades
till bortåt 30—50 %, kunde neutraliseringen därav icke ske endast i form av
141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
