Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Världskrigets återverkningar - Deflationen och fredskrisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
draga. Därefter handlades också och handlades med framgång. Men visserligen
sattes härigenom hela samhällslivet på mycket hårda prov.
För det område, varom här är fråga, var uppgiften att passera den
oundgängliga fredskrisen oerhört påfrestande. Om det över huvud skulle framgent
vara tal om en livskraftig svensk industri — sålunda ej någon konstlad
drivhusplanta utan en för verklighetens fordringar avpassad — måste krigsårens
genom valutainflationen oerhört uppdrivna omkostnader radikalt reduceras. I
främsta rummet gällde det löneomkostnadernas nedbringande. Och detta
gjordes alldeles särskilt nödvändigt, då den 1919 genomdrivna och d. 1 januari 1920
ikraftträdande lagen om 8 timmars arbetsdag avskar den i och för sig under
rådande konjunkturer högst osäkra möjligheten att genom ökad produktion
ekvivalera de dryga utgifterna. Men Sveriges numera så starkt organiserade
samt speciellt efter författningsomstöpningen 1918 politiskt mäktiga
industriarbetarklass var ingalunda hågad att härvidlag medarbeta. Alltsedan
industrialismens verkliga inträngande här i landet med 1890-talet hade man strängt
taget — bortsett från det kortvariga avbrottet åren 1908—09 — icke sett annat
än stigande lönesatser, och nu senast hade krigsåren låtit dessa på förut oanat
sätt kulminera. Det var under sådana omständigheter icke stora utsikter, att
industriens krav på reduceringar skulle röna förståelse. Också blev det några
särdeles besvärliga år, som följde, när med år 1919 konjunkturvågen började
vända sig, och särskilt när under år 1920 den s. k. deflationskrisen på allvar
begynte. Den frågan tränger sig ovillkorligen på betraktaren, om det över
huvud varit möjligt att komma över dem med så ringa skakningar, som nu
skedde, därest icke demokratiens politiska krav redan varit så väl tillgodosedda,
att det icke åt det hållet fanns några fasta punkter för hetsande agitation.
Emellertid var från regeringskretsar föga verkligt understöd att vänta för industriens
och företagarnes synpunkter. När konjunkturbrytningens ovissa skede
inträdde, satt ännu Edens liberal-socialistiska ministär, i mars 1920 vek denna
för Brantings första ministär, den åter i oktober s. å. för den övervägande liberala
ministären De Geer—Oscar v. Sydow, som i oktober 1921 avlöstes av ministären
Branting n:r 2; denna del av fredskrisen var över, då den sistnämnda i april 1923
gav plats åt ministären Trygger.
År 1919 var framför allt ovisshetens år. Ute i världen undertecknades
Versaillesfreden, vars förmåga att inleda en verkligt fredlig era visade sig minst
sagt tvivelaktig. Under den stora tveksamheten höll man gärna igen, året
började därför här i landet med betydligt stegrad arbetslöshet, men denna vek
senare, och året tedde sig slutligen övervägande gynnsamt från
produktionssynpunkt. Man tycktes emellertid nu ha nått toppen av dyrtidsvågen, därför
blevo arbetsgivarne strängare återhållsamma än förut mot lönestegringar, medan
sådana fortfarande krävdes av arbetarne. Under årets mycket talrika avtalsun-
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
