Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Världskrigets återverkningar - Deflationen och fredskrisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
belåtenhet lösta från dem, ty vid nyåret 1921 var prisfallet i full gång, och
det kunde numera icke bli fråga om annat än starka lönesänkningar.
På grund av föregående erfarenheter och efter de tecken, som de sista
månaderna av föregående år visade, kunde man vänta sig, att år 1921 skulle fyllas
av upprivande stridigheter. För Sveriges industri i det hela fanns nu ingen
annan möjlighet än att påfordra lönesänkningar och avsevärda sådana. Skulle
arbetarnes motstånd häremot kunna övervinnas? Det: måste ju synas dem som
en ganska hård begäran att godtaga reduceringen, då man ännu på många håll
räknade med prisfallet blott som snart övergående. I februari 1921 hölls i
Stockholm en konferens av de tre skandinaviska ländernas samt Finlands
arbetarrepresentanter, varvid de församlade överenskommo att gemensamt och
endräk-tigt avvisa alla arbetsgivarnes lönesänkningskrav. Men verkligheten gick sin
väg oavhängig av resolutioner.
Genom de bittra erfarenheterna från 1909 hade fackorganisationens
ledning insett, att det ekonomiska livets lagar icke strafflöst kunna trotsats. När
våra bärande tillverkningars export starkt minskades och priserna hastigt sjönko,
och när ej den ringaste utsikt för ändrade och bättre villkor skymtade, då
återstod tydligen intet annat än att antingen finna sig i lönenedsättningar
eller också taga stegrad driftsinskränkning och växande arbetslöshet. Att
träffa avtal om sänkta löner ställde sig dock från början alltför motbjudande
för arbetarnes företrädare. Därför blev arbetsgivarnes taktik huvudsakligen
den, att de i industrier utan gällande avtal, eller där avtalens formulering så
tillät, förklarade sig från bestämd dag (Sågverksförbundet från d. 1 februari,
Pappersmasseförbundet från d. 15 januari o. s. v.) tillämpa löner, reducerade
vanligen med omkring 20 %. De så nedsatta lönerna accepterades i åtskilliga
fall helt eller väsentligen genom nya avtal, i många enskilda verk dock först
efter strejker, vilka genomgående slutade med arbetsgivarnes seger och
eventuellt med ännu starkare lönebeskärningar. I åtskilliga näringar fick man
tillsvidare arbeta utan avtal. Så oemotståndligt gjorde sig det ändrade
konjuk-turlägets tyngd gällande, att trots dessa förändringars genomförande S. A. F.
under detta år drabbades av betydligt färre arbetsinställelser än de närmast
föregående båda åren.
Till detta i det hela för bägge de intresserade parterna glädjande resultat
bidrog tvivelsutan högeligen den målmedvetna fasthet, som under deflationskrisen
präglade ledningens åtgärder inom S. A. F. Det var tydligt, att om man ville
ordnade förhållanden, kunde icke lönereduktionerna ske godtyckligt. I
Danmark träffades exempelvis mellan dess arbetsgivareförening och
landsorganisation våren 1921 en uppgörelse om generell lönereduktion efter vissa normer.
Denna väg fann man i Sverige icke föra till målet, dä de särskilda industriernas
ställning voro så olika, att vad som vore tillräckligt och naturligt för en, inga-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
