Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmärkningar och exkurser - Anmärkningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att Arbetsgifvareföreningen ej torde ställa sig afvisande mot att uttryckligen
erkänna arbetarnes föreningsrätt och därigenom förhindra, att arbetare afskedades
för sin verksamhet i organisationens tjänst.
Af Landsorganisationens representanter framhölls häremot bland annat,
att arbetarne aldrig förnekat arbetsgifvarnes naturliga rätt att bestämma, hvilken
arbetskraft de vilja hafva, och icke gjort anspråk på andel i ledningen af
arbetsföretagen ;
att arbetarne å andra sidan dock måste kräfva full frihet för sin
organisationsrörelse, så att denna icke förlamades i sin verksamhet;
att arbetarerörelsens mål vore att samla så vidt möjligt alla arbetare, och
arbetarnes representanter därför icke kunde sanktionera bestämmelserna uti ifrågavande
§ 23, hvilken, äfven om den ej vore afsedd att särskildt befrämja söndringen bland
arbetarne, dock faktiskt verkade därhän; samt
att arbetarne ej kunde afskära sig hvarje möjlighet till kontroll öfver, att
arbetsgifvare, såsom ej sällan händt, använde sin makt över arbetarnes antagande och
afskedande till angrepp på föreningsrätten.
I anledning af de önskemål, som af Arbetsgivareföreningens representanter
uttalades, att den fackliga arbetarerörelsen i Sverige kunde, i likhet med hvad
förhållandet vore i Danmark, fullt skiljas från den politiska samt starkare
koncentreras hos en centralmyndighet, under vilka förutsättningar samarbetet med
Arbetsgifvareföreningen säkerligen skulle blifva lättare, framhölls från Landsorganisationens
representanter, att förhållandena i Sverige vore olikartade med dem i Danmark,
att rent tekniska svårigheter hos oss mötte för en genomförd centralisation samt att
den fackliga och politiska sidan af arbetarerörelsen hade sina särskilda
organisationsformer.»
b) S. A. F:s dåvarande verkställande direktör G. Falkenström har nedskrivit
sina personliga hågkomster från förhandlingarna sålunda:
»Underhandlingarne pågingo från den 14—20 December 1906 och berörde 11
olika tvister, i protokollet från underhandlingarne sammanförda till 8 konflikter.
Detta protokoll ger i sin korrekta men knapphändiga avfattning därom ingen
antydan, men det var likvisst mycket svårskötta underhandlingar, med vilka en mindre
skicklig ordförande otvivelaktigt skulle kommit till korta. Särskilt vid ett tillfälle
var man mycket nära bristningsgränsen och hr Lindqvist stod med handen på
dörrhandtaget för att jämte sina kamrater lämna sammanträdet. Enighet i några av
tvistefrågorna var, till synes, omöjlig att uppnå, och diskussionen hade kommit in
på det ansvar, som åvilade parterna, enär förhandlingarnas avbrytande med
nödvändighet ledde till allmän lockout. Det ansvaret, menade hr Lindqvist, hade
arbetsgivaresidan att göra klart för sig själv, och han kunde icke tro, att
Arbetsgifvareföreningen skulle, mot en allmän opinion, våga genom en lockout bryta de
kollektivavtal, som finnas, och därigenom i ett tag bringa i kaos den ordning, som man
under årens lopp med stor möda lyckats komma fram till. Arbetsgivaresidans
förklaringar, att kollektivavtalen, med få undantag, icke innehöllo förbud mot
deltagande i arbetsinställelse av något slag och för den skull ej kunde få anses innebära
hinder för arbetsgivarnes gemensamma uppträdande i form av lockout till skydd för
anfallna kolleger, möttes av hånfulla tillrop om cynism och advokatoriska finter.
Då i stundens spännande situation Arbetsgifvareföreningens direktör mot
arbetaresidan framslungade beskyllningen att under sken av lojalitet vilja förmena arbetsgivarne
föreningsrättens utnyttjande och ändock samtidigt kräva motsvarande rätt åt
arbetarne och tillade, att på den punkten tager Arbetsgifvareföreningen det fulla
ansvaret för striden, så kastades med ens det taktiska läget om, varav ordföranden
takt-fullt, men mycket energiskt begagnade sig. Det dröjde icke länge, förr än han fick
de separerande parterna på nytt samlade kring rådsbordet i en mera lugnt flytande
principdebatt, som ledde till frågans avförande från det övriga mellanvarandet.»
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
