Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmärkningar och exkurser - De stora avtalsförhandlingarna 1925. Av Axel Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i avvaktan därpå blev lockouten uppskjuten till den 19. Småg lasb rukens riksavtal
hade utlöpt den 1 februari, och lockout hade inträtt från den 9, sedan arbetarne
förkastat ett förslag av förlikningsmannen E. G. H. Petersson. Kolgruvorna och
ler-varufabrikerna i Skåne hade haft strejk sedan den 9 januari, sedan arbetarne
avslagit ett status quo-förslag av förlikningsmannen Wallengren. Vid fem
porslinsfabriker rådde likaledes strejk, då arbetarne ej ville bifalla ett förslag om en mindre
reduktion av lönerna, vilken ansågs nödvändig mot en övermäktig utländsk
konkurrens inom landet. Lockout rådde sedan den 2 februari vid en stor gummifabrik.
Uppgörelse hade träffats om riksavtal för choklad- och konfekt tillverkning en men
brutits av arbetarne vid ett antal fabriker, vilket ledde till lockout vid samtliga
choklad-fabriker från den 4 februari. En bortåt årslång strejk av kolbärare upprätthölls
hos kolimportörerna i Stockholm, vilka även hade en ny avtalstvist med sina
ut-körare. Slutligen rådde strejk resp. lockout vid fyra kappfabriker, och av direktör
Cederborg ledda förhandlingar i stuveribranschen måste den 12 februari avbrytas.
I denna invecklade situation slog Svenska Arbetsgifvareföreningen sitt stora slag
för arbetsfredens återställande på huvudsaklig grundval av status quo. På
styrelsens enhälliga förslag beslöto Föreningens herrar fullmäktige lördagen den 14
februari kl. 2 e. m. likaledes enhälligt och utan diskussion att proklamera lockout inom
Sågverksförbundet, Sveriges Textilindustriförbund, Sveriges Pappersbruksförbund (redan
förut beslutad), Pappersmasseförbundet och Sveriges Verkstadsförening jämte
metallverken; om uppgörelse i konflikterna icke vunnits viss tid efter de nu beslutade
lockouternas ikraftträdande, skulle även Järnbruksförbundet träda i lockout.
Lockouterna inom Pappersbruksförbundet, Pappersmasseförbundet, Sågverksförbundet,
Textilindustriförbundet och Verkstadsföreningen jämte metallverken (samt eventuellt
Järnbruksförbundet) skulle pågå, till dess en tillfredsställande lösning av alla
konflikterna vunnits.
Kraftåtgärden, vars totala omfattning (utom Järnbruksförbundet) kunde beräknas
till 130000 arbetare, väckte det största uppseende över hela vårt land. Dess första,
av Föreningen icke blott förutsedda utan även avsedda påföljd var, att den då
sittande socialdemokratiska regeringens socialminister tisdagen den 17 februari tillsatte
en förlikningskommission att medla i de olösta arbetstvisterna och eventuellt i andra
till densamma hänskjutna arbetstvister. Kommissionen bestod av dåvarande
envoyén Henning Elmquist, ordförande, direktören Allan Cederborg och
landshövdingen S. H. Kvarnzelius och ägde att påkalla medverkan av statens
förlikningsmän, enkannerligen de som utförde medlingsuppdrag i vissa av de implicerade
konflikterna. Kommissionens sekreterare blev sekreteraren i socialstyrelsen O. Ekblom.
I samband med förlikningsarbetet skedde, delvis på kommissionens anmodan, en
förskjutning av de redan proklamerade men ej inträdda lockouterna till måndagen
den 16 mars.
Innan den senare utvecklingen följes, torde det vara lämpligt att erinra om den
fasta förlikningsinstitutionens och de tillfälliga kommissionernas något skiljaktiga
arbetssätt. Förlikningsmännen fungera ofta såsom opartiska ordförande vid
förhandlingar med båda parterna närvarande. I synnerhet när saken närmar sig ett
avgörande, omlägges arbetet delvis till separata underhandlingar med vardera parten
för att utröna dess benägenhet att modifiera sina vid plenarsammanträdena kanske
mera skarpt vidhållna ståndpunkter. Oftast är det ju en kompromiss som avses,
alltså med tillmötesgående på olika punkter. Kännedomen om utsikterna för en
sådan lösning underlättar naturligtvis i hög grad utarbetningen av ett medlingsförslag,
vari något gives för något. Det är dock ingen allmän regel, att underhandlarna å
ömse sidor skola giva sin fulla anslutning till förslaget, innan det framlägges och
eventuellt utsändes till definitiva beslut av parterna. Rum gives även för privat
påtryckning, men den kan från en förlikningsmans sida icke drivas med större skärpa.
Visar det sig, att parternas ståndpunkter vidhållas även under den enskilda rekognosce-
95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
