Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En saga om en saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men emellertid hände intet sådant, och när den unga
flickan blev över tjugu år, började hon till sist bli otålig.
Hon undrade varav det kom sig, att lyckan inte ville infinna
sig. Det fattades henne törhända kunskaper. Hon behövde
väl också se litet mer av världen än gården där hemma.
Och eftersom det säkert skulle komma att dröja länge, innan
hon kunde vinna sitt uppehälle som författarinna, behövde
hon lära sig något, skaffa sig en levnadsställning, så att hon
hade ett brödstycke att leva av, medan hon väntade på sig
själv.
Törhända förhöll det sig helt enkelt så, att sagan hade
förlorat tålamodet med henne. Den tänkte kanske på detta
sätt: ”Eftersom denna förblindade människa inte ser det,
som ligger henne närmast för ögonen, så må hon tvingas
att resa sin väg. Hon må gå på gråa stengator, hon må
bo i trånga stadsrum utan annan utsikt än gråa husmurar.
Hon må leva bland människor, som döljer allt, som finns
egendomligt hos dem, och som alla tycks vara lika
varandra. Det ska kanske lära henne att se det, som väntar
utanför porten till hennes hem, allt det, som lever och
svärmar mellan de räckor av blåa kullar, som hon varje
dag har för ögonen.”
Och så en höst, när hon redan var tjugutvå år gammal,
for hon upp till Stockholm för att börja utbilda sig till
lärarinna.
Den unga flickan var snart inne i arbetet. Hon författade
inte mer, utan gick upp i läxor och lektioner. Det såg
snarast ut, som skulle sagan alldeles förlora henne.
Då tilldrog sig något märkvärdigt. Denna samma höst,
efter att hon hade levat ett par månader bland gråa gator
och husmurar, kom hon en förmiddag gående uppåt
Malmskillnadsgatan med en packe böcker under armen. Nyss förut
hade hon övervarit en lektion i litteraturhistoria. Den måtte
ha handlat om Bellman eller Runeberg, för hon gick och
tänkte på dessa två och på de gestalter, som rörde sig i
deras diktning. Hon sade till sig själv, att Runebergs
godmodiga krigsbussar och Bellmans sorglösa dryckesbröder
var det yppersta material, som en diktare kunde ha att röra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
