Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En saga om en saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
realistisk prosa. Hon var inte mycket klarsynt. En annan skulle
genast ha sett, att det omöjliga var omöjligt.
En gång skrev hon emellertid ett par små kapitel i en
annan stil. Det ena var en scen från Svartsjö kyrkogård,
det andra rörde sig om den gamle filosofen Farbror
Eberhard och hans otrosskrifter. Hon skrev dem mest på skämt
med många ack och o i en prosa, som nära nog var rytmisk.
Och hon märkte, att på det sättet gick det att skriva. Det
fanns inspiration i detta, det kände hon. Men när de båda
små kapitlen var färdiga, lade hon undan dem. De hade
endast blivit skrivna på lek. Man kunde ju inte författa
en hel bok i den stilen.
Men det var väl så, att sagan nu hade väntat länge nog.
Den tänkte säkerligen som den gången, då den sände henne
ut i världen: ”Jag måste åter skicka denna förblindade
människa en stor längtan, som öppnar hennes ögon.”
Denna längtan kom över henne på så sätt, att gården, där
hon hade vuxit upp, blev såld. Hon for då till sitt
barndomshem för att se det än en gång, innan främlingar skulle ta
det i besittning.
Och kvällen innan hon reste därifrån för att kanske aldrig
mer återse denna kära plats, beslöt hon i all ödmjukhet att
skriva boken på sitt eget sätt och efter egen fattig förmåga.
Det skulle inte bli något mästerverk, såsom hon hade
hoppats. Det skulle bli en bok, som människor torde komma
att skratta åt, men hon skulle ändå skriva den. Skriva den
för sig själv, för att rädda åt sig vad hon ännu kunde rädda
av hemmet: de kära gamla historierna, de sorglösa dagarnas
glada frid och det vackra landskapet med den långa sjön
och de blåskiftande kullarna.
Men för henne, som hade hoppats, att hon ändock en gång
skulle lära sig att skriva en bok, som människor skulle vilja
läsa, kändes det så, som hade hon givit upp vad hon helst
hade velat vinna i livet. Det var den tyngsta uppoffring, som
hon ännu hade gjort.
Ett par veckor efteråt var hon åter i sitt hem i Landskrona
och satte sig till skrivbordet. Hon började skriva, hon
visste inte rätt vad det skulle bli, men inte skulle hon vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
