Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tösen från Stormyrtorpet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
höra, att hon hette Helga och var från ett skogstorp, som
kallades Stormyra, började han känna sig orolig.
— Har du alltid gått där hemma på torpet, eller har du
varit borta och tjänat? frågade han.
Det sista året hade hon varit hemma, förut hade hon haft
tjänst.
— Hos vem då? frågade Gudmund mycket hastigt. Han
tyckte, att det dröjde länge, innan svaret kom.
— I Västgården hos Per Mårtensson, sade hon till sist
och sänkte rösten, som om hon helst inte hade velat bli hörd.
Men Gudmund hörde henne nog.
— Jaså, då är det du, som ... sade han, men fortsatte inte
meningen. Han vände sig ifrån henne, satte sig rätt i kärran
och sade inte mer ett ord till henne.
Gudmund gav hästen rapp på rapp, svor högt över det
dåliga väglaget och tycktes vara vid rätt dåligt lynne.
Flickan höll sig stilla en stund, men snart kände Gudmund
hennes hand på sin arm.
— Vad vill du? frågade han utan att vända på huvudet.
Jo, han skulle stanna, så att hon finge hoppa av.
— Å, varför det? sade Gudmund med försmädlig ton.
Åker du inte bra?
— Jo tack, men jag tycker bättre om att gå.
Gudmund stred något litet med sig själv. Det var harmligt,
att han just den dagen hade bjudit en sådan som Helga
att åka. Men han tyckte också, att när han hade tagit henne
upp i åkdonet, kunde han inte driva ner henne.
— Håll stilla, Gudmund! sade flickan än en gång. Hon
talade helt bestämt, och Gudmund drog in tömmarna. ”Det
är ju hon, som vill stiga av”, tänkte han. ”Jag behöver inte
tvinga henne att åka mot hennes vilja.” Hon var nere på
vägen, innan ännu hästen hade hunnit stanna.
— Jag trodde, att du visste vem jag var, när du bjöd mig
åka, sade hon. Annars skulle jag inte ha stigit upp i
åkdonet.
Gudmund sade ett kort adjö och for vidare. Hon hade nog
haft rätt i att tro, att han kände henne. Han hade ju sett
flickan från Stormyrtorpet mångfaldiga gånger som barn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
