Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tösen från Stormyrtorpet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gårdarna och en slingrande bäck, över vilken dimman
svävade fram som den lättaste rök. Det var inte långt dit
ner, men det märkvärdiga var, att dalen låg som en
främmande värld, där det, som hörde skogen till, inte tycktes
ha något att skaffa. Det var, som om människorna, som
bodde här i skogstorpet, alltid måste gå kvar under träden.
De måtte lika litet kunna trivas nere i dalen som tjädrar
och berguvar och lodjur och lingon och skogsstjärnor.
Gudmund gick över den öppna gräsmarken fram till
stugan. Det flöt ut eldsken genom fönstret, ingenting var
satt för rutorna, och han såg in för att ta reda på om Helga
fanns i stugan. Det brann en liten lampa på ett bord vid
fönstret, och där satt husfadern och lappade gamla skor.
Husmodern satt längre inåt rummet bredvid spisen, där det
brann en svag eld. Hon hade spinnrock framför sig, men
hade upphört med arbetet för att leka med ett litet barn.
Hon hade tagit upp det ur vaggan, och det hördes ända
ut till Gudmund hur hon jollrade med det. Hennes ansikte
var fårat av många rynkor, och hon såg sträng ut, men när
hon böjde sig över barnet, fick hon ett milt uttryck, och hon
log mot den lille lika ömt, som hans egen mor kunde ha
gjort.
Gudmund spanade efter Helga, men kunde inte se henne
i någon vrå av stugan. Han tyckte då, att det var bäst att
stanna utanför, tills hon komme. Han var förvånad över att
hon inte hade hunnit hem. Kanske att hon hade tagit in hos
bekanta på hemvägen för att vila och äta? Men i alla fall
måste hon snart komma, om hon ville vara under tak före
natten.
Gudmund stod tyst en stund mittpå gården och lyssnade
efter steg. Det var alldeles lugnt. Inte en vind var i rörelse.
Han tyckte, att han aldrig förr hade lagt märke till en sådan
stillhet. Det var, som om hela skogen höll andan och stod
och väntade på något märkvärdigt.
Ingen gick i skogen. Det bröts ingen gren, och ingen sten
rullade undan. Helga var nog inte att vänta på länge. ”Jag
undrar vad hon kommer att säga, när hon får se, att jag
är här”, tänkte Gudmund. ”Hon kommer kanske att skrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
