Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tösen från Stormyrtorpet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
starka månskenet, den svarta skogshöjden, den ljusa dalen
och så flickan, som hade slagit sina armar om hans hals
och gråtit av glädje. Hela händelsen blev vackrare för var
gång den kom tillbaka i hans minne. Men när Gudmund såg
Helga gå där hemma bland de andra i slit och arbete, hade
han svårt att tänka sig, att det var hon, som hade varit med
om detta. Nu, då han gick ensam med henne på kyrkvägen,
kunde han inte låta bli att önska, att hon för en stund skulle
bli densamma, som hon hade varit den kvällen.
Helga började strax tala om Hildur. Hon berömde henne
mycket, sade, att hon var den vackraste och klokaste flickan
i hela trakten, och lyckönskade Gudmund till att han skulle
få en så utmärkt hustru.
— Du får säga till henne, att hon alltid låter mig stanna
på Närlunda, sade hon. Det ska bli roligt att tjäna under
en sådan matmor.
Gudmund smålog åt hennes iver, men gav bara enstaviga
svar, som om han inte riktigt följde med. Men det var ju
bra, att hon tyckte så mycket om Hildur och att hon var
så glad åt att han skulle gifta sig.
— Du har visst trivts bra hos oss i vinter? sade han.
— Det har jag visst. Jag kan inte säga hur goda mor
Ingeborg och ni alla har varit mot mig.
— Har du längtat upp till skogen?
— Å ja, i början, men inte numera.
— Jag trodde, att den, som hörde skogen till, inte kunde
låta bli att längta dit.
Helga vände sig halvt om och såg på honom, som gick på
andra sidan vägen. Gudmund hade gått och blivit rent
främmande för henne, men nu var det något i tonfallet och i
leendet, som hon kände igen. Jo, han var nog densamme,
som hade kommit och räddat henne i hennes högsta nöd.
Fastän han skulle gifta sig med en annan, var hon säker
om att han ville vara henne en god vän och trogen hjälpare.
Hon blev så glad, kände, att hon kunde ha förtroende för
honom som för ingen annan, och tyckte, att hon måste tala
om för honom allt, som hade hänt henne, sedan de sist
språkades vid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
