Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tösen från Stormyrtorpet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sade hon och talade allt livligare i sin strävan att få honom
att förstå henne. Det var en längtan över mig, som tog mig
bort från mig själv. Inte ett ögonblick kunde jag känna mig
lycklig. Ingenting var vackert, ingenting var nöjsamt, ingen
människa kunde jag fästa mig vid. Ni var alla lika
främmande för mig som första gången jag hade kommit in i
stugan.
— Men, undrade Gudmund, sa du inte nyss, att du ville
stanna hos oss?
— Jo, visst gjorde jag det.
— Då längtar du väl inte mer nu?
— Nej, det har gått över. Jag har blivit botad. Vänta
bara, ska du få höra!
När hon sade detta, styrde Gudmund tvärsöver vägen och
gick sedan bredvid henne. Han småskrattade hela tiden. Han
tycktes vara glad åt att höra henne tala, men han fäste nog
inte mycken vikt vid vad hon berättade. Så småningom kom
Helga i samma lynne. Hon tyckte, att allting blev lätt och
ljust. Kyrkvägen var lång och besvärlig att gå, men i dag
blev hon inte trött. Det var något, som bar henne. Hon
fortsatte att berätta, därför att hon hade börjat, men det var
inte längre så viktigt för henne att få tala. Hon hade haft
lika roligt, om hon hade fått gå tyst bredvid honom.
— När jag var som mest olycklig, sade hon, bad jag mor
Ingeborg en lördagskväll, att jag skulle få gå hem och
stanna hemma över söndagen. Och när jag den kvällen
vandrade uppför backarna till Stormyra, trodde jag säkert,
att jag aldrig mer skulle komma tillbaka till Närlunda. Men
där hemma var far och mor så glada över att jag hade fått
tjänst på ett så ansett ställe, att jag inte nändes säga dem,
att jag inte stod ut att vara kvar hos er. Så snart som jag
kom upp i skogen, var också all ångesten och plågan rent
försvunna. Jag tyckte, att alltihop bara hade varit en
inbillning. Och så var det så svårt med barnet. Mor hade nu tagit
sig an det och gjort det till sitt. Det hörde inte mig till mer.
Och det var ju bra, att det var så, men det var svårt att
vänja sig vid det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
