Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tösen från Stormyrtorpet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att ge sig av. När Gudmund satte sig i kärran, märkte han,
att den var rengjord. Allt var så skinande och väl omsett,
som han själv alltid brukade vilja ha det. Med detsamma
såg han också hur städat det var på gården. Uppkörsvägen
var nygrusad, högar med gammalt virke och annat skräp,
som hade legat där i hela hans tid, var bortskaffade. På
båda sidor om ingångsdörren stod ett par avhuggna björkar
som en äreport, det hängde en stor krans av häggblommor
på väderflöjeln, och ur alla gluggar stack det fram ljusgrönt
björklöv. Återigen var Gudmund nära att falla i gråt. Han
tog fadern hårt om handen, när denne just skulle sätta hästen
i gång. Det var, som ville han hindra honom från att fara.
— Var det något? sade fadern.
— Å nej, sade Gudmund, det var ingenting. Det är nog
bäst, att vi ger oss av.
Gudmund måste ta ett avsked till, innan han hade kommit
långt från gården. Det var Helga från Stormyra, som stod
och väntade vid ledet, där skogsstigen från hennes hem
mynnade ut på vägen. Fadern körde, och han stannade, när
han fick se Helga.
— Jag har väntat på er, för jag ville önska Gudmund
lycka i dag, sade Helga. Gudmund sträckte sig fram ur
kärran och skakade hand med Helga. Han tyckte sig se, att
hon hade magrat, ögonen var rödkantade. Det var nog så,
att hon låg och grät var natt och längtade till Närlunda.
Men nu sökte hon att se glad ut och log vackert mot honom.
Han blev återigen mycket rörd, men kunde inte säga något.
Fadern, som ju hade ord om sig att inte tala, förrän det var
påkallat av högsta nöd, föll då in:
— Den lyckönskan tror jag Gudmund blir mer glad åt
än åt någon annan.
— Ja, det är nog säkert, det, sade Gudmund. De skakade
hand än en gång, och så körde fadern vidare. Gudmund låg
baklänges i kärran och såg efter Helga. När hon skymdes
bort av ett par träd, rev han hastigt upp fotsacken och reste
sig, som om han hade velat hoppa ur.
— Är det något mer, som du vill säga Helga? frågade
fadern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
