Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tösen från Stormyrtorpet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aldrig förr sett honom kanske. Jag kommer inte ihåg, att
jag har gjort det. Jag tyckte inte, att jag behövde lida för
det, som jag inte hade gjort med vilja. Men snart kom jag
att tänka på att jag hade varit galen, som hade kastat kniven
i sumpmarken. Den torkar ju ut på sommaren, och då kunde
vem som helst råka hitta den. Och så försökte jag att finna
reda på den både i går natt och i natt.
— Tänkte du inte på att du skulle bekänna?
— Nej, i går tänkte jag bara på hur jag skulle kunna
hålla det hemligt, och jag försökte att dansa och vara glad,
så att ingen skulle märka något på mig.
— Var det din mening att gå i brudstol i dag utan att
bekänna? Det var ett stort ansvar du tog på dig. Förstod
du inte, att om du bleve upptäckt, skulle du dra Hildur och
hennes släkt med i ditt elände?
— Jag tyckte, att jag sparade dem bäst genom att
ingenting säga.
De for framåt vägen med den starkaste fart. Fadern
tycktes nu ha brått att komma fram. Hela tiden språkade
han med sonen. Han hade inte sagt så många ord till honom
förut i hela hans liv.
— Jag undrar hur du kom på andra tankar, sade han.
— Det var därför, att Helga kom och önskade mig lycka.
Då var det något hårt inom mig, som brast. Jag blev så
rörd över henne. Jag blev också rörd över mor och över er
i morse, och jag ville tala och säga, att jag inte var värd
er kärlek, men det hårda var kvar inom mig då ännu och
gjorde motstånd. Men när Helga kom, var det slut med mig.
Jag tyckte, att hon egentligen borde vara ond på mig, som
var skuld till att hon hade måst flytta hemifrån.
— Nu tänker jag, att du är enig med mig om att vi måste
låta nämndemans veta detta genast, sade fadern.
— Ja, svarade Gudmund med låg röst. Ja visst, tillade
han strax därpå högre och fastare. Inte vill jag dra in
Hildur i min olycka. Hon skulle aldrig förlåta mig detta.
— Älvåkrafolket är måna om sin heder, de som andra,
sade fadern. Och det må du veta, Gudmund, att när jag åkte
hemifrån i morse, då tänkte jag, att jag måste tala om för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
