Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tösen från Stormyrtorpet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Det är nog bäst, som det är, Hildur. Det är ingenting
att tala om nu. Men det var snällt, att Hildur kom.
Hon slog händerna för ansiktet, drog ett andetag så djupt
som en snyftning, men lyfte huvudet igen.
— Nej! sade hon. Det går inte för mig på det här sättet.
Jag vill inte, att du ska tro, att jag är bättre, än jag är.
Det var någon, som kom till mig och sa, att du var oskyldig,
och rådde mig att skynda mig hit och göra allt gott
igen. Och jag skulle inte säga, att jag redan visste, att
du var oskyldig, för då skulle du inte tycka, att det var så
stort, att jag kom. Nu säger jag dig, att jag hade önskat,
att jag hade kommit på den tanken själv, men det har jag
inte. Men jag har längtat efter dig hela dagen och önskat,
att det kunde bli bra mellan oss. Och hur det an går, så
vill jag säga, att jag är glad, att du är oskyldig.
— Vem var det, som gav Hildur det där rådet? frågade
Gudmund.
— Det skulle jag inte säga.
— Jag undrar på att någon vet det. Far kom just nu ifrån
länsman. Han har telegraferat in till staden. Och det har
kommit svar, att den rätte dråparen redan är funnen.
När Gudmund sade detta, kände Hildur, att benen började
darra under henne, och hon satte sig hastigt ner på stolen.
Hon blev rädd, därför att Gudmund var så lugn och vänlig.
Hon började märka, att han var alldeles utanför hennes
makt.
— Jag förstår, att Gudmund aldrig kan glömma hurudan
jag var i förmiddags.
— Jo, nog kan jag förlåta Hildur det, sade han med
samma lugna ton. Det där ska vi aldrig mer tala om.
Hon darrade till, slog ner ögonen och satt, som om hon
väntade något.
— Det var bara en stor lycka, Hildur, sade han och kom
fram och fattade hennes hand, att det blev slut mellan oss,
för det har blivit klart för mig i dag, att jag tycker om en
annan. Jag tror, att jag har tyckt om henne länge, men jag
har inte vetat det förrän i dag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
