Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Silvergruvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men då människorna kom gående förbi honom, blev kungen
stående med den ena foten i vagnen och den andra på
fotsteget och rörde sig inte ur stället, utan bara betraktade dem.
Det var det grannaste folk han någonsin hade sett. Karlarna
var allesammans över vanlig manshöjd med kloka,
allvarsamma ansikten, och kvinnorna kom gående ståtliga och
värdiga med söndagsfrid över sig.
Hela dagen förut hade kungen talat om den ödsliga
trakten, som han passerade, och han hade sagt till sina
kavaljerer gång på gång:
— Nu åker jag visst fram genom den allra fattigaste
delen av mitt rike.
Men när han nu såg folket, som var ifört den granna
sockendräkten, glömde han bort att tänka på dess fattigdom.
I stället blev han varm om hjärtat och sade till sig själv:
”Kungen av Sverige är inte så illa ställd, som hans fiender
tror. Så länge som mina undersåtar ser ut på detta sättet,
ska jag nog vara i stånd att försvara både min tron och mitt
land.”
Han befallde hovherrarna, att de skulle kungöra för
bönderna, att den främmande, som stod mittibland dem, var
deras konung, och att de skulle samlas omkring honom, så
att han finge tala till dem.
Och så höll kungen tal till folket. Han talade från den
höga trappan utanför sakristian, och det smala trappsteget,
på vilket han stod, finns kvar än i dag.
Kungen började redogöra för hur illa det stod till i riket.
Han sade, att de svenske hade blivit anfallna med krig av
både ryssar och danskar. Detta skulle väl inte ha varit så
farligt under andra förhållanden, men nu var krigshären
så uppfylld av förrädare, att han inte vågade lita på den.
Därför hade det inte återstått honom något annat än att
själv draga ut i bygderna och fråga sina undersåtar om
de ville sluta sig till förrädarna eller om de ville vara
kungen trogna och hjälpa honom med folk och pengar, så
att han kunde frälsa fäderneslandet.
Bönderna höll sig stilla, medan kungen talade, och när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
