Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Legenden om julrosorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Abbot Hans hade storligen längtat att få göra denna resan
och var nu mycket glad, att den hade kommit till stånd.
Men en helt annan sak var det med lekbrodern, som följde
honom. Han höll abbot Hans mycket kär, och han skulle
inte gärna ha lämnat åt en annan att ledsaga honom och
vaka över honom, men han trodde ingalunda, att de skulle
få se någon julnattsträdgård. Han tänkte, att alltsammans
var en snara, som rövarmor med stor slughet hade lagt ut
för att abbot Hans skulle falla i hennes mans våld.
Medan abbot Hans red norr ut mot skogstrakten, såg han,
att det överallt gjordes förberedelser till julfirande. I varje
bondby tändes det upp eld i badstugan, för att den skulle
bli varm till badningen på eftermiddagen. Från visthusen
bars massor av kött och bröd in i stugorna, och från logarna
kom karlarna med stora halmkärvar, som skulle strös ut
över golven.
När han red förbi de små lantkyrkorna, såg han, att
prästen och hans klockare var i färd med att kläda dem med
den bästa bonad, som de hade kunnat komma över, och när
han kom till avvägen, som förde till Bosjökloster, kom
klostrets fattiga vandrande med bördor av stora bröd och
långa ljus, som de hade erhållit vid klosterporten.
När abbot Hans såg alla dessa jultillrustningar, ökades
hans brådska. Han tänkte på att en större högtid väntade
honom än den, som någon av de andra skulle få fira.
Men lekbrodern jämrade sig och klagade, när han såg hur
de beredde sig att fira jul i varje den minsta gård. Han blev
alltmer ängslig och bad och besvor abbot Hans att vända
om och inte frivilligt kasta sig i rövarhänder.
Abbot Hans fortsatte färden utan att bry sig om hans
klagan. Han lämnade slättbygden bakom sig och kom upp
i ödsliga och vilda skogstrakter. Här blev vägen sämre. Den
blev mest lik en stenig och barrströdd stig, och varken bro
eller spång hjälpte de resande över åar och bäckar. Ju
längre de for, desto kallare blev det, och om en stund
träffade de på snötäckt mark.
Det blev en lång och besvärlig resa. De tog av på branta
och hala sidostigar, drog fram över mossar och kärr, trängde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
