- Project Runeberg -  En saga om en saga /
103

(1908) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Legenden om julrosorna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

knä. Hans ansikte sken av salighet. Aldrig hade han väntat
sig, att det skulle förunnas honom att redan i detta livet
få njuta himmelens glädje och höra änglar sjunga julsånger.

Men bredvid abbot Hans stod lekbrodern, som hade
ledsagat honom. Det gick mörka tankar inne i hans huvud.
”Det kan inte vara ett rätt under, detta, som visar sig för
onda illgärningsmän”, tänkte han. ”Detta kan inte vara
kommet av Gud, utan det är upprunnet av ondo. Det är
hitsänt av djävulens arga list. Det är den lede fiendens makt,
som förhäxar oss och tvingar oss att se det, som inte finns.”

I fjärran hördes änglaharpor klinga och änglasång tona,
men lekbrodern trodde, att det var helvetesandar, som
nalkades.

— De vill locka och förföra oss, suckade han, aldrig
kommer vi helbrägda från detta. Vi blir bedårade och sålda
till avgrunden.

Nu var änglaskarorna så nära, att abbot Hans såg ljusa
skepnader skymta mellan skogens stammar. Och lekbrodern
såg detsamma som han, men han tänkte bara på vilken
ondska som låg däri, att djävlarna drev dessa konster under
den natten, då frälsaren var född. Det var ju bara för att
desto säkrare kunna dåra de arma människorna.

Hela tiden hade fåglar svärmat omkring abbot Hans’
huvud, och han hade fått ta dem mellan sina händer. För
lekbrodern däremot hade djuren varit rädda: ingen fågel
hade satt sig på hans skuldra, och ingen orm lekte vid hans
fötter. Men nu var det en liten skogsduva. När hon märkte,
att änglarna nalkades, tog hon mod till sig, flög ner på
lekbroderns skuldra och lade huvudet mot hans kind. Då
tycktes det honom, att den lede fienden kom alldeles inpå
honom för att fresta och förleda honom. Han slog med
handen efter skogsduvan, och han ropade med så hög röst,
att det dånade genom skogen:

— Gack du till helvetet, därifrån du är kommen!

Just då var änglarna så nära, att abbot Hans kände
fläktandet av deras stora vingar, och han bugade sig ända ner
mot jorden för att hälsa dem. Men när lekbroderns ord

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:06:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sagasaga/0103.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free