Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spelmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I den delen av skogen, där Lars Larsson vandrade, höll en
liten ström på att leta sig väg. Där var stenig och småkullig
mark, och strömmen hade stort omak för att komma fram,
vindlade sig hit och dit, vältrade sig utför småfall och
tycktes ändå ingenstans komma. Vägen däremot, som
spelmannen vandrade på, försökte att gå så rakt fram som
möjligt. Den kom därför ständigt i möte med den buktande
strömmen och sköt för var gång över den på en liten bro.
Spelmannen måste alltså oupphörligen gå över strömmen,
och det var han glad åt. Han tyckte, att det var, som skulle
han ha fått sällskap i skogen.
Det var ljus sommarnatt, där han gick. Solen var inte
uppstånden ännu, men det gjorde ingenting, att hon höll
sig borta, för det rådde full dager i alla fall.
Riktigt på samma sätt som om dagen var det ändå inte.
Det var en annan färg på allting. Himlen var alldeles vit,
träden och de höga örterna på marken stod gråaktiga. Men
allt var lika tydligt skönjbart som om dagen, och när Lars
Larsson stannade på en av de många broarna och såg ner
i strömmen, kunde han urskilja varenda bubbla, som pärlade
fram genom vattnet.
”När jag ser en sådan här ström i vildmarken”, tänkte
spelmannen, ”måste jag påminna mig mitt eget liv. Lika
envis som den har jag varit att bana mig väg förbi allt det,
som ställde sig i vägen för mig. Det har varit far: han stod
mig emot som en hård klippa. Och det var mor: hon sökte
hålla mig stilla och liksom bädda in mig mellan mosstuvor.
Men jag smög mig förbi både far och mor, och ut i världen
bar det med mig."
”Håhå jaja! Jag tänker mor sitter där hemma och gråter
ännu för min skull. Men vad bryr jag mig om det! Hon
kunde väl ha förstått, att det måste bli något av mig, och
inte försökt att stå mig emot.”
Han rev otåligt några blad av en buske och kastade dem
i strömmen.
— Se, på det sättet har jag rivit mig lös från allt där
hemma, sade han, när han såg bladen föras bort av vattnet.
— Kan just undra om mor vet, att jag nu är den bästa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
