Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skyddslingen - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
SKYDDSLINOEN
höfdingen, syntes, högröd af vrecle, med en
sparkliknande rörelse.
— Ja — ut me’ er! — och tyst! — Om ni
inte vill veta hut! Ännu ett skall, gällare, ined
tydligt instämmande i husbondens åsikt, kom
notarien att raskt vända sig om, ila nerför
trappan, hälsa ytterst höfligt, och lika snabbt,
men kapprak i hela sin långa figur, försvinna
genom trädgården. —
Häradshöfdingen hade så när smällt igen
dörren midt för sin husirus näsa, då Mohren
skuttade upp och hindrade det. Det gick ju inte
an att klämma ihjäl djuret. Fast, gud måtte
veta, att han just i detta ögonblick minst af alla
önskat få sin fru till vittne — och kanske
domare.
— Skall du in? sporde han onaturligt flott,
absolut omedveten om, hvad han sade.
— Ja, naturligtvis, käre Sam! — Så, in,
Mohren!
Inkomna i hallen, betraktade makarna
hvarandra. Han hade plötsligt åter blifvit blek, eller
rättare, fått tillbaka sin vanliga, svagt bronserade
hy, som så ytterst sällan visade skiftningar. Hon
stod där så retsamt förkrossande, otadlig,
förtjusande och behärskad, drog de blekgrå
handskarna af sina smala, fina händer — dem hon
flyktigt mönstrade, när hon märkte, hur hennes
blick besvärat hans. Då tittade han lika kort
på sitt ur, och gick ett par steg i vindeltrappan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>