Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skyddslingen - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
SKYDDSLINOEN
fast jag är gul i hyn,» brukade konsulinnan säga.
— Och att ej låta blända sig af apotekarfruns
uppseendeväckande skönhet; den kamratliga
närgångenhet, kapten von Post tillät sig mot henne,
var ett extra personligt privilegium, skenbarligen
med apotekarens goda minne. — Frits smålog
godmodigt och nickade gång på gång; det
kunde bero på vagnens guppande. Om kretsens
yngre damer och herrar fattade sig Elsa kort.
— Dem känner jag inte så noga — och det
är inte så noga, vet ni. Men, jo — unge Tyrsson,
kamrern, den bör vi ta så försiktigt.
— Han ser inte farlig ut.
— Nå, kanske inte för de flesta.
— Men för mig? — Är det möjligt?
— Jaja, kom ihåg, hvad jag sagt!
Frits nickade igen. Han hade själf nästan
vid första ögonkastet, då han och kamrern
träffades ute hos Frises, fattat misstro — af
tämligen ringaktande art — mot Tyrsson. Men han
önskade icke låta någon märka det, inte ens fru
Elsa. Och nu föll han i grubbel öfver, hvad
hon kunde ha för skäl att så eftertryckligt varna
honom för den där figuren. Var det också bara
en inre visshet, en känning, en hemlig ovilja ?
Nå, hvad angick det Frits?
Från landsvägens våta makadam rullade
ekipaget in på stadens stenläggning. De skulle
snedt genom hela det lilla samhället, ner till
strandallén, vid hvilken den präktiga Tyrssonska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
