Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skyddslingen - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
SKYDDSLINOEN
Dörrarna slogos åter upp; utifrån balsalen
klang anslaget till en ny boston. Frits gick
sökande, knappt medveten om sig själf, fram
genom salongen, till dess han mötte fru Elsas
blick — lugn, nästan spefull. Han bugade djupt,
hon gaf en nick, som tycktes honom lik ett
gillande, ett förvånadt bifall. De skredo ut till
dans. Först efter ett hvarf såg han fröken
Dagborg glida förbi igen, förd af apotekaren, hvars
anlete nu flammade som en glödgad kanonkula.
Kaptenen dansade med hans fru, och
änkekon-sulinnan med den så helt unge grossören.
Hennes förhoppningsfulla »solsken» hacle som för
att officiellt sona fördolda synder utvalt en
gods-ägardotter från stadens grannskap, en
trettio-åring med en kavalleriofficers strama hållning
och kavallerikorprals grofkorniga gemyt, känd
och värderad under smeknamnet
»ardenner-Fanny». Henne lade man icke an på för hjärtats
skull, men hon och Max hade ömsesidig
sympati, elakhetens; och de gällde halft om halft
för parti, planeradt på oviss framtid. — När
detta trefliga par passerade Frits och Elsa, såg
han plötsligt ett gemensamt hån skina emot sig
från deras uppspärrade ögon — och Elsa kände
hans grepp med ens så öfverraskande hårdt, att
det undslapp henne:
— Så, så, herr notarie!
— Å, jag ber, fru Frise — jag glömmer
mig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>