Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skyddslingen - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73 SKYDDSLINOEN
sökt man. Det kunde hon knappast rå för, det
ingaf henne heller inga samvetsförebråelser, endast
rik, ja, öfverströmmande hjärteglädje. — Men,
visste han fullt och klart, hvad han gjorde, när
han nu i sin hetaste och yraste betagenhet ville
fästa henne vid sig för hela lifvet? Hon hade
skäl att betvifla detta. Tunga, tryckande,
hemliga skäl, som hon helst velat slippa delgifva
honom — och som hon ansett sig kunna gömma,
så länge deras förhållande blott hörde
skymningen till, den flyktande, ovissa skymningen,
som alltid kan båda en glömskans natt, en
upplösningens, skilsmässans morgondag. — Denna
halft offentliga förlofning hade så godt som
tvingats på henne — rätt som det var, betecknades
hon af sin omgifning och af hans, såsom
Frits Bodelis fästmö. Den gode, förtröstansfulle
Frits — han hade bränt hennes lilla klenmodiga
afskedsbref till aska, och handlat för dem bägge,
såsom hans ärliga hjärta fordrade — och som
äfven hon trots allt i sitt väsens innersta så
brinnande varmt önskade. — — — Och dessa
välmenande, öfverseende beskyddarinnor, som
för hans skull tagit deras öde om hand, och
gjort drömmen till verklighet, de skulle anse
henne vansinnig, ja, lättfärdig, om hon nu —
»se’n hon väl fått honom öfver öronen kär i
sig» — vågade dra sig undan, afvärja och
fördröja hans ömma kraf. De skulle säga, att hon
svikit Frits. Hon — svika honom?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
