Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skyddslingen - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83 SKYDDSLINOEN
af bedårande kanaljen, att de skulle byta de
glada, bindande löftesorden just där på den öde
vägen, där hon första gången stod ensam öga
mot öga med honom. — Frestelsen att likväl gå
ner till stationen och vinka välkomst, när
kvälls-kuriren susade in till perrongen, var honom
oerhördt stark. Men han ville ej vålla henne
minsta oro mer — hon hade minsann haft nog
sådan för hans skull. Han visste inte, hur pass
mycken! —
En lång stund hade Frits vankat fram och
tillbaka utmed parkstaketet. En liten fiskartös,
som kommit knogande på en korg och i mörkret
blifvit skrämd af den långa, sällsamma karlfiguren,
hälsade ett ödmjukt: gocl kväll! — som han
besvarade med skälmsk basröst. Det rörde honom,
att någon kunde bli rädd för honom denna
afton, då hela hans jag glödde af säll och
tacksam förväntan. — Där — kom Hilma! Hon
måtte vara trött, tänkte Frits, så sakta som hon
går. Och så lustigt skyggt hon spejade framåt
vägen! Roade hon sig med att vara rädd —
hon också ?
— Älskade min!–Han gick mot henne med
utsträckta händer, färdig att ta fast henne och
lyfta henne upp i famn som ett barn. Det blef
en lång, förvirradt öm hälsning, som slöt dem
samman i kyssar och afbrutna hviskningar. När
hon ändtligen slapp loss ur hans tag och hvilande
hufvudet mot hans axel lät höra en förrädisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
