Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skyddslingen - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
SKYDDSLINGEN
suck, som han ej förstod, frågade han: — Å,
käraste, jag tröttar ut dig — eller hur är det?
— — Hon teg först, blundande som i flyktig
dvala.
— Nej, ingenting! — svarade hon och rätade
plötsligt upp sig. — Kom, så gå vi ett slag
neråt stranden!
Han hade ämnat bry henne för hennes
öfverdrifna försiktighet att välja just denna gamla
mötesplats — men började i stället tala om sin
missräkning på nyåret, om sin meningslösa
ängslan, som ju bara var ett foster af den hiskliga
öfvergifvenhetens saknad. Han hade icke ens
förmått tacka tillbörligt för alla hennes förtjusande
bref — de kunde dock inte ersätta henne själf.
Och nu skulle hon få bot, nu skulle han tacka,
för att hon velat komma själf, och komma genast.
Hilma gick så tyst och lyssnade, som till
underbar musik, och sökte dricka mod ur hans
stämmas djupa, värmande klang. De hade nått
stranden, endast en låg, stenbeströdd äng skilde
dem från det snökantade vattenbrynet, där hafvets
dunkla värld tog vid, nu oändligt stum och
stilla.
— Käre Frits — sade hon plötsligt, då hon
tystnat, med ett andetag insupande det iskylda
luftdraget: — Käre Frits, jag har icke skrifvit
till dig, hvad jag haft mest på hjärtat. Du måste
veta det — det har jag nog haft klart för mig,
må du tro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
