Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skyddslingen - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
SKYDDSLINGEN
— Nå — afbröt Frits — skulle föredraget
följas af diskussion, så nog blefve meningarna
delade.
— Hetman nickade: — Säkerligen, min bror!
Och bakom talarna skulle lifvet själft stå och
skratta som åt barnkammargräl. Ja — skratta
skulle nog en hel del af publiken också.
Friis ryste till och skakade på sig. I hans
öron ringde ännu bjällerlåt och skrällande skratt.
— Hur är det, fryser du? — sporde hans
värd och sträckte sig efter en filt.
— Nej, tack, det var reni tillfälligt.
Lektorn sneglade förstulet åt sin gäst och
det präktigt mörkskäggiga ansiktet, bronsgult i
lampans sken, förrådde mecl sin uppsyn för clen
fine iakttagaren, hvad denne redan förut dels
anat, dels fått veta. Han trodde sig i allt
väsentligt känna Bodells så dunkelt inledda och dunkelt
afslutade älskogsöde. Och fast han blott flyktigt
på gatan och i allén ett par gånger sett den
unga kvinnan, som många kvällar famnat Frits
här i detta ensliga ungkarlsrum, kunde han så
väl fatta, att hon med eller mot sin vilja skulle
kunna gripa djupt in i en håg, så brinnande
och öppen som Bodells. Att famntaget mellan
dem så snart lossats för alltid, berodde väl på
något, hvars betydelse ingen annan än de unga
tu själfva kunde rätt bedöma.
Hur han, Hetman, i ett jämförligt fall skulle
känt och uppfört sig, det var en annan sak, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
