Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I askan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
I ASKAN
nej! Karm visste bättre han — han väckte
gumman och sprang ut i bara skjortan.
Ögon-skenlig lifsfara — så skall det gå till!
— Jaja — man kan inte veta.
Man borde kunnat veta, när man såg Karm.
— Han och frun hade flyttat till en liten villa,
de ägde strax utanför staden. Från den gick
han som alltid fordom tvärs genom staden och
ner till sitt kontor vid sjön. Middag och kväll
kom frun och hämtade honom. De syntes icke
tala vid hvarandra, ingen behöfde de hälsa på,
de skredo tysta rätt fram sin vanda stråt, höga
och raka bägge, fast bägges hår på senare tid
snabbt grånat; men hände det, att någon liten
barnunge spörjande bligade upp på dem, strök
ofta Karms stora näfve blidt öfver dess kind.
Det var som om han tigande tiggt att åtminstone
inte bli också barnens buse.
Men af de vuxnas sneda blickar och dolska
mummel tycktes han inte märka.–
En ny och underlig vana hade Karm lagt
sig till med. Allt ibland vek han på vägen
hemifrån uppför berget, där hans gamla hus
stått. Där uppe traskade han af och an öfver
sin öde tomt, rotande med käppen i askan,
plockade upp ett och annat af brandens
sällsamma konstprodukter: glacerade, vridna och
randade stenrester, nedsmälta metallföremål,
svartnade kakelspillror. — Om söndagsförmiddagarna,
då frun var i kyrkan, satte han sig riktigt till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
