Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I askan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I ASKAN
109
ro på en ruinhög eller ett hörn af den sotiga
grunden. Än rörde han om med käppen, än
stirrade han ut öfver den vida utsikten, som
sedan barnaåren tjusat hans öga — hamnens
åldriga husräcka med fuktgröna tegeltak, skepp
och varustaplar längs de granitgrå kajerna,
strandlinjens långa bukt ut mot hafvet, farledens
drifvande segel, de få och låga skärens blånande
kedja — det evigt svinnande fjärran. Den synen
hade varit hans och kunde med full rätt allt
framgent vara det. Ingen kunde förmena honom
att bygga ett nytt, präktigt hem på hans
oförlikneligt välbelägna tomt. Men därom drömde
han icke. Han ville dröja sig kvar däruppe
ensam med minnet om det förintade lif, som där
sjunkit i aska.
Stadsbonia hade en annan förklaring, i
annan stil. »Det måste vara hans sjuka samvete,
som dref honom dit upp. Han satt där och
vittnade om sin egen skuld, mordbrännaren.»
En solblank, stillsam höstsöndag hade han
som vanligt gått till brandstället. Han hade hört
kyrkklockorna ringa samman både nere i staden
under berget och långt borta i
grannförsamlingarna. En god timme hade han på sig, innan
hans hustru skulle vara hemma igen från
gudstjänsten. Han tänkte mot sin vilja på henne,
sådan hon nu blifvit under nesans och
öfver-gifvenheiens år; det hade tagit hårdt på henne,
alltför fort åldrad var hon, icke längre rak i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
