Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I askan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I ASKAN
111
afstånd, som för att blidka honom. Då sade
han, skenbart åter fullt behärskad, om ock med
förvåning:
— Går du här, Lena?
— Ja — i dag. Jag tänkte du var här.
— Hm. Är det slut redan . . . ?
— Jo då, jag har varit hemma.
— Och lade inte ifrån dig psalmboken ? —
Han smålog. Hon nickade igen, litet barnsligt
förläget och slog sig ner bredvid honom på
grundens hörnsten. Orörliga och tigande sutto
de så en stund, följande med blicken några
lustbåtar, som just kryssade ut ur hamninloppet.
Karm reste sig långsamt.
— Det är väl middagstid — anmärkte han,
i en ton, som om han inga tankar haft, eller
icke anat några hos hustrun. Hon dröjde kvar,
och teg ännu, och fast han icke längre såg
hennes ansikte, visste han, att nu var den hemska
skuggan där, nu steg den brännande, förtegna
frågan som en flamma i hennes blick. Han
stötte med käppen i en hög stenskärfvor. Då
såg hon upp mot honom och lade sin hand på
hans, som höll om kryckan.
— David — hviskade hon, som om vålnader
kunnat lyssna på dem — David, sätt dig, så få
vi tala.
Hon kände, att hans hand börjat skälfva,
och tog bort sin.
— Tala? Hvad är det fatt, nu då?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
