Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När katten är borta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vackra visor. Men modern låg långa tider sjuk,
och då var trefliga Hulda mycket svåråtkomlig.
— Men gitarren hennes tog jag med mig,
när jag tittade in där, tillade Erika och pekade
åt soffhörnet.
— O, så bra! ropade de två andra flickorna
i ett.
— Då får ni två sjunga, sade styrman
Bertilsson, nickande åt Dorotea; ett underligt
förläget smil flög öfver hans kantiga drag, som
så yankeeaktigt omramades af tätt, slätt,
knifskaft rätklippt hår. Dorotea sänkte hakan,
barnsligt brydd.
— Erika sjunger allra bäst ensam, mumlade
hon.
— Hoho! lät en tjufpojksaktig gökton ur
halfdunklet bakom henne. Där satt Herbert i
skymundan, midt mellan henne och den lilla
näpna fästmön — men hans högra hand hade
omärkligt smugit sig genom spjälverket i
Doroteas stolryggstöd. Brodern Rudolf — den
tjänande brodern, som Herbert i fräck
kamratlighet döpt honom — hoppade bort efter gitarren
och uppkrupen i soffan begynte han kvintilera,
uppstämmande falskt och fult till öfverdrift den
af flickorna älskade visan:
»Ja, om uti fredstid eller krigsäfventyr
är du min lanterna och min — blänkfyr!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
