Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När katten är borta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Erika med gitarren hade ilat in i Doroteas lilla
rum. Och Herbert Korvett, han hade blixtsnabbt
hunnit släcka ljusen. Bom, bom — bom! —
dundrade det åter därute. I samma ögonblick
rusade Berta mot dörren, följd af brodern, som
nu ansåg all rättfärdighet uppfylld. De funno
— dörren öppen, och långt ute på gatan, i
djupaste skuggan af en väldig apels lummigt
nedhängande krona, stod Herbert den djärfve,
Herbert eröfraren, aftonens hjälte.
— Herbert! hördes Doroteas röst inifrån
salens mörker, som från ett mörkrädt barn, som
inte ens törs skrika högt.
— Jo, Herbert, jo, mumlade Algot hånfullt
mellan hopbitna tänder; han dröjde på
trappstenen, han ville inte fly förrän han fått klart
besked om, hvad som väntade barnen Rappel
denna ödesdigra kväll. Berta stod skälfvande
vid husknuten.
Ett skallande skratt trängde från köket ut
till de skrämda lyssnarna. Syskonen Bertilsson
stirrade bestörta på hvarandra.
— I all min dar! Det är ju Hulda! utbrast
Berta. Herbert hade äfven hört den nya
munterheten inne hos Rappels, och ljudlöst ilade han
genom portgången köksvägen tillbaka in. När
Algot och Berta åter inträdde i salen, voro
ljusen påtända, och Hulda Boman satt midt i
soffan, ännu skrattande, medan hon förklarade
och ursäktade sig för den uppståndelse, hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
