Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Också en karaktär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165 OCKSÄ EN KARAKTÄR
rynkade sina ljusa ögonbryn och gick, smått
hvisslande, öfver gården bort mot den lifliga
gruppen. Några torparbarns gälla skrik hade
plötsligt skrämt den ena dragaren, och med ens
sprängdes kedjan af nyfikna, som af en stormil.
Hästarna löpte ystert ut öfver vägen, körsvennen
hade tappat tömmarna och sprang hojtande efter,
utan att märka Ivan. Då denne sett drängen
gång på gång förgäfves söka hålla in de två
flyktingarna, stampade han till, som om han
tagit sats, for i väg som en kappspringare,
knuffade i förbifarten omkull drängen och
snappade i sista stund åt sig de släpande
tömmarna. Allt sorl hade tystnat för spänd,
beundrande väntan. Man såg Ivan taga spjärn,
kaslande sig bakut, med armarna våldsamt krökta.
Han måste dock snart nog sträcka dem, ty vid
hans häftiga grepp förvandlades hästarnas
okynniga ysterhet till ursinnigt frihetsbegär. De hade
icke ännu lärt sig att lystra till hans vilja, och
hans fysiska kraft räckte icke till att betvinga
deras. I en dammsky försvann ardennerparet
med sin herre vanmäktig efter sig — vanmäktig,
men envist hängande fast vid tömmarna — ner
utför en backe, stenig och brant.
Drängen och några andra karlar skyndade
i deras spår, och de funno vid vägkröken
nedanför herr Ivans liflösa kropp — slungad mot en
milstolpe, som krossat hans hufvud.
Jag kan icke glömma det hufvudet; dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
