Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gammaldags
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAMMALDAGS
203
Med en förtviflad snyftning, som slöt bikten,
kastade sig fästmön hufvudstupa ner i
väninnans knä.
— Lilla Agnes, nu vet jag ju alltsammans,
eller hur? — Du har aldrig själf lofvat att älska
honom, och du älskar honom inte. Då vore
det ju synd både mot Gud och er båda, om du
lofvade honom det. Inte sant ?
En snyftning blef Agnes’ svar. Jenny strök
hennes hår, sakta.
— Agnes! — hördes en klangfull
predikantröst ropa uppe från verandan.
Agnes ryste till, satte sig upprätt igen,
förgråtet purpurröd och förvirrad, ångestslagen.
Som en drunknande höll hon om Jennys hand.
— Kyrkoherden! — — — Jenny, älskade
Jenny, stanna! Lämna mig inte nu! Jag kan
inte möta honom ensam nu! Stanna!
Jenny gjorde sig fri, varsamt, men bestämdt,
och reste sig från bänken. Mecl mildt vålcl
kvar-höll hon Agnes.
— Jo, Aggie, nu, just nu skall du möta
honom — ensam, och uppriktig. Uppriktighet
förtjänar han åtminstone.
Raskt lämnade Jenny kusinen och försvann
genom grinden vid dammen. Fasta steg knarrade
på gårdens grus. Bernt Elfbergs höga gestalt
dök fram mellan alarna. Han fick se Agnes
hopsjunken på bänken, med ansiktet doldt i
händerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
