Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett gammalt hjärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
211 ETT GAMMALT HJÄRTA
fyller jag fyrtiofem år. — Det tycktes mig vara
på tiden då — att hon, min åtrådda, nu
ändtligen gaf mig slutligt besked, ja, att hon täcktes
uppfylla de halfva löften, hvarmed hon förr,
efter hvad jag kunnat förstå, pröfvat mitt tålamod.
— Å! Du har - friat?–- Julius’
klara stämma skalf till litet vid ordet.
— Ack, ja, min gosse, åtskilliga gånger,
städse med allt vissare förhoppning! Men nu,
när jag nu — enträget och på det varmaste bad
om hennes »ja» och hennes hand. — Det bittra
minnet rörde på nytt upp hans sårade inre, och
rösten svek honom. Julius hade också redan
förstått. Han klappade, nästan utan att veta det,
vännens skuldra. Men då blef det
konsistorienotarien för mycket. Som för att få luft reste
han sig häftigt, tungt stödd mot bordskanten.
Tårarne tillrade ner längs hans tjocka krumnäsa
och den tjocka underläppen darrade:
— Nu — är det slut — alltihopa, du! —
Korgen, korgen, korgen!
Och han grät ut, fritt hejdlöst, som ett tinande
källsprång. Julius tvang ner sin ofrivilliga
skalkaktighet inför denne lille trinde, afundade
kaxe, ett mellanting af jurist och präst, som nu
stod där och snyftade i den glittrande vårsolen.
— Ah, nej men lilla gubben — tröstade
han, som om han talat till ett barn: — inte ska
du ta det så! Inte ska du ta den saken så!
Konsistorienotarien hämtade andan, och snöt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
