Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett gammalt hjärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
ETT GAMMALT HJÄRTA
— Ah — nej, men nu far du ju snart, så—.
— Så vi få passa på sekunderna? Älskling,
ja! Du har rätt. — Julius hade smugit sin arm
under hennes, och de skredo upp genom allén,
öfver hvars mossiga gång månskimmer och
poppelskuggor bredt en fagert skiftande slöja.
Allt låg som i ljuflig halfslummer vida
omkring; ofvan de hopgyttrade röda hustaken
glimmade domkyrkans smäckra spira — och
längst bort framför dem blänkte den öfvergifna
herrgårdens tomma, blinda rutor genom trädens
tysta virrvarr. Trolskt var det, de tyckte sig
vandra rätt in i en saga, en sällhetsdröm, som
ingen vågat tro kunna bli verklighet. — Lika
otroligt, men ytterst störande, verkade på dem
bägge den plötsligt uppdykande skuggan af en
manlig figur, som med rappa, korta små steg
på förrädiskt ljuddämpande galoscher trippade
dem förbi. Det var en liten, satt herre i ulster
och cylinder; han kom utifrån, hade väl vändt
om vid gårdens parkgrindar, åter in mot
staden. —
— Tst! — hviskade Lisbeth, hårdt tryckte
hon Julius’ arm, och sökte gömma sitt ansikte
bakom honom: — nej, vänd dig inte om! —
Men Julius hade råkat vända sig halft om,
och sett den andre stanna ett ögonblick, tätt
invid en poppelstam. — Och med löjeblandad
förvåning utbrast notarien:
— Det var ju Mulle!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
