Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett gammalt hjärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215 ETT GAMMALT HJÄRTA
Lisbeth drog honom ängsligt med sig. Han
förstod inte klangen i hennes stämma!
— Ja, konsistorienotarien! Fortsätter han?
— Javisst. Tänk — att han går
månskenspromenad, han också, i ensamheten!
— Ja. — — — Hon sänkte hufvudet, som
skvgg för hans blick. Men Julius hade plötsligt
erinrat sig Mulltins bekännelse om sin
kärlekssorg samma dags morgon.
— Stackars Mulle! — utbrast han, halft för
sig.
— Ja — svarade Lisbeth mildt — stackars
Mulle!
Då blef Julius ännu en gång förbluffad,
ja, mer än någonsin. Häftigt grep han om
hennes lilla fasta hand och såg henne djupt in
i de måneglittrande ögonen:
— Hvad säger du, Lisbeth ? — Hvarför
tycker du — synd om — ?
— Om Mulle, jo! Det kan du ju få vela,
om du nödvändigt vill. —
En gissning, en aning, slog likt en blixt ner
i hans tanke. Han fick den bekräftad. — Det
var af Lisbeth Frommel konsistorienotarien fått
korgen — för Julius’ skull. —
» *
«*
Notarien Åkersten slog blöt snö af kubben
och regnrocken, men violbukett bar han i dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
